Du blandar bläck i mitt blod och mest av allt skulle jag vilja
bita dig i halsen med mina nyvässade huggtänder
Men gubben i garderoben trycker in en handduk i min mun
och väser i mitt öra att jag ska behärska mig

Jag vill vara dagsljus men ditt bläck gör mig nattsvart och
varje dag är en evig kamp mot frustrationen som bränner mig
Med tredje gradens brännskador på varenda organ i kroppen
tvingar jag mig själv att bygga murar runt allt som är kvar

På utsidan sjunger varulvar sånger om min död
och jag tänder facklor från mig själv och slänger dem
rakt på hela hopen, sedan sitter jag nöjd hela kvällen
och andas in lukten av svedd päls

Här inne är jag en prinsessa ingen någonsin kommer få
och ni kan stå nedanför mina murar och sprida era löften
aldrig någonsin kommer ni innanför dessa stenar
för era löften är bara lögner klädda i rosenblad