Det sägs att varje ålder har sin charm
Jag är blott 17 år, så vad vet jag?
Det sägs att vid varje ålder påbörjas ett avslut
och en nystart
Varje avslut, varje nystart
har väl sin charm
Men varför måste det vara så jävla svårt?
Blott 17 år gammal, förföljd av tragedier
Jag är ung, nästan ett barn
nästan vuxen
Någonting där emellan
Det gör ont att bli kallad liten
Det gör ont att bli kallad stor
Liten betyder beroende
Stor betyder individ
Jag är blott ett barn, 17 år gammal
Mitt liv har varit dömt från början
Skolan har varit svår
Dom kallar det mobbing
Jag kallar det en livsstil
Ett mobbat barn får en annan syn på livet
Än den som mobbar,
eller den som ser på
Sen blev man stor nog för högstadiet
Dock inga slag där
men en helt annan värld
Med ett självförtroende på botten
och en snevriden livssyn
introducerades jag för sprit
sex, fester och spännande umgänge
som sakta blev till en cirkel
Sömnen förstördes, betygen sjönk
ångesten smög fram,
paniken skar genom kroppen
Den skar lika hårt
som första gången rakbladet snuddade min hud
Det var inte hårt
Men det blev
en vana
En vana som hårdnade för var gång
lusten föll på
Jag är blott ett barn
Jag är lite mer än 17 år
Med ett liv så långt framför mig
Mitt liv börjar här
Efter år av terapi
Efter år av smärta
Har allting plötsligt trillat på plats
Skolan går bra, betygen stiger
Min förlorade självkänsla är tillbaka
och ett självförtroende lika så
Men det hjälper inte
när man inte kan ta farväl av sitt gamla liv
Minnen som förföljer
så kallade "vänner" som går på
Varför är det så svårt med avslut
eller en nystart?
Tro dock inte att jag någonsin kommer glömma vem jag är,
vem jag var,
var jag kommer ifrån
Jag har lika svårt att avsluta den här texten
som jag har att avsluta mitt gamla liv
Jag är en ny person nu
nya kläder, ny frisyr
Ett nytt yttre
men också ett nytt inre
Men det är inte sant att tiden läker alla sår
tiden läker inte dom elaka kommentarerna
från barn så små,
Dom blodiga slagen
från barn så stora,
Tiden läker aldrig det sår
som alltid står öppet