Ingenting blev bättre av trisstessen på psyket. Att ständigt vandra mellan dagrummet, korridoren och rökrummet. Han måste bort från torftigheten. Hem och se till sitt hus. Ta hand om sin katt. Stackars Lotta! Så ensamt, endast grannens besök i samband med att brevlådan tömdes.
Sjuksköterskan kom med medicinvagnen och han svalde lydigt ner sina piller. Därefter undrade han:
\"Kan jag få permission några timmar idag?\"
\"Doktorn sa att du inte fick lämna avdelningen innan ronden på torsdag\"
Med ett behärskat utryck i ansiktet svarade han:
\"Jag känner mig betydligt starkare och vill gärna träffa doktorn\"
\"Jag tar upp detta på morgonmötet så får vi se vad hon säger\"

Läkaren gick med på samtalet och han kom in som första patient. I rummet bredde han ut orden, hur mycket positivare allt kändes. Läkaren sa belåten:
\"Dina ögon ser friskare ut och du får åka hem efter lunch men du måste återvända till kvällsfikat. Dessutom lova mig att ingenting dumt hittas på under permissionen\"
Han lovade detta samt att ringa avdelningen om det trots allt blev för smärtsamt hemma.

Lotta kom direkt när ytterdörren öppnades och strök sig lyckligt mot hans ben. Han tog upp henne i famnen och satte sig i köket. På bordet låg tidningarna och posten i prydliga högar.
Breven förblev oöppnade. Han satt försjunken i sina tankar och minnen. Huset hade de köpt ett par år tidigare. Stort nog att rymma många barn. Den första var då redan på väg. Graviditeten förlöpte utan anmärkningar och på utsatt datum föddes sonen. Ett sött gossebarn med ett komplicerat hjärtfel. Sjukhusprästen ordnade nöddopet innan det lilla hjärtat slutade att slå.
Med tiden sörjde de på olika sätt. Äktenskapet trasades sönder. Nu hade Åsa lämnat honom. Huset utannonserat och visning om 14 dagar. Åtskilliga spekulanter var intresserade.
Efter försäljningen återstod att dela upp vad de ägde. Uppgivenheten fick ett starkt grepp i hans kropp. Ännu hade han inte hittat någon bostad. Han orkade inte, klarade inte mer.
Hoppet hade övergett honom under tiden han suttit förstelnad på stolen. Skulle han eller skulle han inte? JO, han skulle! Livet kändes meningslöst.
Vid sin grav kunde han inte tänka sig några tårar, förutom mammas. Ville han så ont? Han gjorde henne illa ändå. Hon visste varken att han låg på psyket eller var uppsagd på grund av minskad lönsamhet. Måste ringa och tala om att han alltid tänkte på henne.
- Hej mamma, hur är det?
- Bara bra, själv då?
- Under kontroll men jag är väldigt trött.
- Jag har försökt nå dig i flera dagar utan att komma fram.
- Vi har haft deadline på jobbet och arbetat sent varje kväll. Mamma du vet, du har varit den underbaraste mamman i världen. Älskar dig, sa han.
Vad konstig han lät tänkte modern när samtalet senare avslutades.

Han gick fram till byrån och tog fram pistolen. Smekte kolven samtidigt som han upplevde ett inre lugn. När beslutet var fattat så försvann obehaget. Det som doktorn kallade ångest.
- Lotta gumman, vill du följa med husse ut i trädgården?