Jaco P och Dodd, Kriz och Anaquin, du och jag: vi samtalar oavbrutet och i mun på varandra utifrån filmen Antichrist av Lars von Trier. Ingen hänvisar till någon DN-artikel från när filmen hade premiär - annat än om man har god lust till ren lögn. Mellan oss har våra barn ställt kokt karp på en bräda, pumpakärnor, färska vietnamesiska vårrullar; vi dricker katolska munkars öl direkt ur flaska, grappa ur små trekantiga glas; vi lyssnar på Roky Erickson och Philemon Arthur & The Dung, inte bossanova. Ingen vet riktigt hur det hela började, men att det skulle sluta såhär skulle man, om man hade tittat efter litet, kunnat räkna ut.

Det började med att man promenerade in på arbetarkafeer, skrattade folk rakt i ansiktena. Eller med att någon stönade vagt, under tiden någon annan oavbrutet var helt tvungen att möblera om. Smegma började till att skina i ljuset av snedställda kandelabrar. Alla hade vi diagnoser liggande i arkiv, där man kunde läsa och begripa om man velat. Somliga av oss hade skött sina arbeten till punkt och pricka, andra hade sölat med det mesta, ingen visste vad de hade haft i lön; en ansågs snäll, en annan lydig, en var dvärg. Alla var vi mycket djuplodade och enkla, sanna och förtvivlade.

I dyningarna låg man och drog lite i sig själva, flegmatiskt, kvinnorna i sina slappa blygdläppar, männen i varandras halvlösa lemmar. Man tittade på tv i doften av gummi, tran och mysk. Efteråt intervjuade man barnen: en sa hon förstod mor, ett annat sa må far brinna i helvetet, någon sa – om det var till Saxons eller Allers är ju inte så noga - att mor min stekte falukorv tre dagar på raken. Det var i ungefär samma nummer som hon Madelaine gick ut med att hon var en lesbisk alkoholist så att hela svenska folket kunde förstå och begripa vad det berodde på att hon parkerade sin bil på trottoarerna.

Man började efter en tid få se Kungen gråta offentligt, fast han i själva verket var väldigt väldigt arg. Silvia lade locket på. V-Gurra log i sin blekskära änglaskrud med två fingrar upprända i stjärten. Monarkin blomstrade i det kollektivt undermedvetna; man började skratta spontant ute bland vanligt folk och stå utanför sina egna portar en god stund utan så mycket som en cigarett i mun. En gång fick man på allmän plats se hur en stor karl lyfte upp en annan stor karl. Man agerade som vore det kristider. Hundarna slutade äta sin egen baj. Cyklarna putsades. Förgätmigejen sken som vore den täckt av finkornig aska eller sekelgammal virkad duk.