Blomman som knoppades
slutade hoppas
Om en ny vår
varje år

Sanningens mörker
gjorde den dyster
Den såg bara nytt elände
och ingen artfrände

Valet blev att in i evigheten vissna
men inte utan att leende vissla
Nu får jag ro i min törnrosasömn
slipper all oro i vaken mardröm