Jag går och lägger mig mitt i filmen som jag tycker om med en trötthet som känns som sten. Tittar på min lilla nalle och nojsar lite med den, pratar till den och lägger min näsa på dess nos - projicerar liv i dess kalla döda ögon av plast. Jag vänder mig mot tapeten och råkar i rörelsen nudda min ena hand med den andra, greppar tillfället och smeker mig på underarmen en liten stund. Jag minns hur Helena sträckte sin arm snett bakåt då vi låg sked (kanske brukade hon göra så, jag tror det, ja, så var det, det var fler än tre gånger, det blev något hon gjorde, som hon var, åtminstone ett tag, likaväl som hennes mun förvreds då det gick för henne). Vi vaknade så - och jag minns att hon smekte mig över håret och pannan och ibland över hela huvudet.

*

Skulle vilja dansa med knutna nävar och stadigt tittande blick rakt in på bröstskåran och paddla kajak, men jag står under balkongen med hängande händer, med ett obestämt hugg tvärs över låret och en plötslig punktvis värk mellan revbenen. Som skulle jag när som helst kunna gå i bitar eller stanna.

Jag är ute och går med en påse morötter. Jag har glömt att dra upp gylfen. Jag står och tittar på månen och stjärnorna i ett hav av skrattande människor som tittar åt ett annat håll, på något annat. Jag försöker skämta.