Doktorerna klämmer på mig. De säger att vävnaderna förslappas (lätt för dem att säga, när de är tio år yngre än jag och pomaderade och med fin blank bil i garaget under sjukhuset och fruar med cigarill med munstycket i käften efter midnatt). Jag har att för mig själv lätt nervöst stilla, vegetativt glosögt, vagt skelande, medan jag letargiskt rättar till toupén; att invänta pungbråcket, hemorrojderna och kanske - sedan, eller före - får jag snällt lov att anpassa mig, ställa mig in på efterverkningarna; på den eventuella rehabiliteringen med eller utan droppställning, fästad vid gåstolen eller häverten eller vad fan det heter. Nåväl, att bli med bråck på både halspulsådern och, samtidigt, de väldiga venerna som transporterar syret till hjärnan dör ingen av.

Man mäter trycket på mina ögon: jag har det i släkten, jag får säkert starr, katarakt eller glaukom, kanske spelar det mindre roll, bara jag inte ser rött överallt, eller svart. Jag får utan tvivel gikt, av tusenårig överkonsumtion av köttet och kaffet; av den blir jag väl med tiden bruten, giktbruten, stapplande mellan kylfack och strumplåda, mellan stövelskaft och spade. Det är rimligen så att jag får sockret och helvetes klåda - ett krafsande föreställer jag mig, dag som natt, med eller utan klädhängare. Men jag har duktigt klarat mig ifrån schizofrenin och lobotomin (för en tornedaling och malmfältsbo är det ju annars inte alldeles givet). Ingen ska behöva surra fast mig med rep på en spark och leverera mig till närmaste sinnessjukhus. Bipolariteteten har jag kanske redan; eller så jäser den i mig i lönndom, vilande, liksom kräftan, väntande; men i ärlighetens namn så tror jag inte på den, eller på bibeln, jag har klarat mig ifrån det slags förr. Är det något som slår ut i full blom en vacker dag när måsarna gapar så är det döden.

Jag har också i mina dagar ätit mängder av siken, den fina matfisken, redan till frukost, så hjärnan kanske fått grundläggande chanser att någotsånär få fungera. Trots arvet av alzheimer. Apropå alzheimern: jag tar det jävligt lugnt. Ingen jävel ska få mig att tro att vägen till hälsa är fyrtiotimmarsveckan. Ingen jävel ska finta bort mig så till den illa grad att jag slavjobbar så pass att jag av pur trötthet börjar slarva bort mina barn. Inget enda svin eller grisansikte ska lura mig att lönearbeta mig till ohälsa. Det räcker så bra tack med det som redan är.

Skidåkning. Varför i hela friden börjar jag nu plötsligt prata skidåkning? Ja, det är enda sättet, tror mig. Istället för vedhuggning, som i dagens läge bara skulle te sig romantiskt och löjeväckande. Jag är född på sextiotalet i Lappland, så att. Det är bara att åka, oavsett väder och hälsa. Kärleken? Ja. Jag säger inte mer om den, kärleken, ty den låter sig inte beskrivas, den är mystisk och jag vill inte sjunga om den i dansband eller få dagens ros för den. Men ett vet jag: jag kommer att vara grinigare, kärvare, lenare; otåligare och illrödare i både skinn, märg och förstånd. Vill jag neurologiskt snyftande gnugga mig mot ett sjukvårdbiträdes vita hull så kommer jag göra det. Vill jag rycka i skjortsnibbarna på en direktör och trycka upp honom mot en skrovlig fasad så gör jag det. Jag har inget ansikte att tappa, har aldrig haft: i släktens ögon – på mödernet hedervärda socialdemokrater, på fädernet religiösa och gudsförgätna hjon, eller om det var tvärtom – var jag i decennier en mätbart ingen, mindre än knastret från spisen.

Jag hade aldrig talang för närighet, ej heller för karriär, inte ens en facklig, men som kompensation blev jag duktig på att äta och dricka. Jag tror jag lägger ner det där med att bli en världsberömd ballerina, alternativt vitrysk altviolinist, alla kan ju skriva sägs det. Tänderna har jag aldrig brytt mig om. Kanske ska jag börja med tandtråd.

*
De säger att det växer bort. Att det går att lära sig leva med. Jag friskar upp döden i mig där jag sitter mitt i soffan med utsträckta ben. Kliar den ena foten med den andra, lyssnar ur högtalarna på Diamanda Galas, stjärnorna på himmelen, i ett fat en plommonkärna. Låter den forsa som hungrigt blod i kalkade artärer, döden. Det kryper kyla om nacken som en smekning, renslickade benen, faraomyrorna. Jag tänker att jag mer befinner mig intill ärret, brutet folk hellre än unga glada.

Det ringer in meddelanden på svararen. Jag rör inte luren, lyssnar på rösten en god stund efter att signalerna klingat av. Det handlar om vanliga trevliga besked om borttappade saker: en sotsvart spindel i kalkvita karet, nästan tårar ur en pappas ansikte, bijouterier. Jag har så till sist tagit bladet ur mun, sagt ifrån, sagt som det är. Man tog bladet som jag höll i handen, efter jag tagit bort det från läpparna; man tog det från min hand, man nästan tog mig i hand, som skulle man hälsa på mig, vände på det, bladet, och lade tillbaka det med baksidan mot min mun.

Mot mig, i allt detta, i förvittringen korslagd: mitt barn går mig till mötes, med ett avspänt leende och armarna lätt i kors. Grekiska röster ur grannens fönster, tre eller fyra, kanske fler, inte färre; förvrängda av lövmassor och gardiner, av bildäck mot våt asfalt. Trasmattan mot strumplästen; jag lägger matvarorna – ost, bacon, paprika, kaffe, äpplen, filmjölk - på diskbänken, tänder ett ljus, vrider upp huvudet, tar en snabb titt på månen, sätter mig plötsligt ner och gnuggar ögonen. Ser på hur det växer sig större än jag, barnet mitt.

*
Regnet fingrar på fönstret. I Bredäng står en meterhög stenstaty av en krum man med en get eller ett lamm vid sin sida utanför ett bostadskomplex på tolv våningar. Men eftersom han, den krumme, kanske en dräng; en far eller farfar till Bredängs första invandrare, de från Ormaryd, Kåbdalis och Brösarp; troligen är svensk så går där nog ett svin vid hans sida, eller en kalv. Å andra sidan kan det mycket väl vara ett lamm eller en get, ty bland de första som kom fanns också folk från Epidauros, Kraljevica och Catteragio. Den har stått där på sin sockel sedan 1967 och jag har gått femtio meter ifrån den, från höst till vår, morgon och middag, men såg den först igår.

Jag har i mitt lilla nattliga nöje vridit ner ljudet på en konsert med Freddie King, han som brukade spela på fängelser som en del i en tradition, Johnny Cash var en annan: om och om igen hugger han med underarmen mot gitarren och vrider sitt mäktiga ansikte ut och in och jag vet vad han försöker säga mig. I skokartonger och under ihoprullade strumpor i byrålådor ligger texter jag skrivit; i pärmar, i notesblock, lite varstans. När det hela mörknat för mig, efteråt, sedan, kommer man, de efterlevande, den handfull som hade med mig att göra och ännu lever, stuva undan allt. När de fyra eller tolv år senare läser vad jag skrivit så ser de att jag druckit, känt mig ensam, haft ångest, älskat (glädjen är väl onödig att skriva om). Det är klart att man kommer slänga det mesta, kanske allt. Det beror på vem eller vilka som hugger klorna i dem, och hur de mår just den dagen. Regnet fingrar på fönstret, koltrasten släpper sina små pärlor till ljud: som tenn mot gråvädret.

*
Jag är ett rinnande smältvatten på en bottenfrusen å, en uppbrusande gest mot ett frånvänt tigande, en värk som vandrar. Du bär i ena handens kupa ådrors tickande blåsken i antydda små vridningar. I ditt ansikte en krusning av ett annat ansikte, som en dov rörelse i vindstilla sjö. Här, här, lägg dina fingrar på min hals, känn att min nakna panna vilar mot ditt nyckelben; som de långsamt flyende skarorna: de som dog, helt tysta, för sig själva, i den kalla öknen mellan Alma-Ata och Samarkand.

Med äggröra och stekta tomater i mun och radions upphetsade prat i köket, fattar jag varför jag fallit. Jag välter upp lite tinade björnbär på skeden och minns: då. För tre timmar sedan, denna dags eftermiddag. Hur jag hade tumlat, fallit handlöst, rasat; fallit ljudlöst. Fallit in i mitt mest privata, vått cementerade, hisschakt. Under tiden jag föll, promenerade jag mellan tvättkorg och städskåp; från garderob till byrå, framför tv´n och tätt intill golvlampan. På ena axeln hängde en rutig kökshandduk, kanske visslade jag, jag vet att jag inte sjöng. Min röst har sedan dess tunnats ut, anletsdragen har fösts ihop, kroppen verkar mer av sekunda rock, ett övergivet jäsande träsk, en gammal hunds kippande efter vatten mellan nådaskott och död. Vissnat har gårdagens friska säd, kroknat har utspända lärkvingen, krympt som bränt läskpapp har märgfull längtan. Blåst iväg med vinden har den, med regnet och snön. Jag har kanske berättat för mycket, visat henne för länge, sagt det jag vill för tidigt. Mitt rentvättade bröstben är kanske inget mer än en näve brosk i hennes tankspritt utsträckta hand. Min dans är inte Zorbas dans, utan hundens viftande på svansen ur en reva i Chaplins kavaj, medan den ännu lever, hunden. Nu vet jag och jag väntar. Medan kaffet kokar upp klämmer jag på en saftröd plastnäsa i ett askfat, tittar ut på bilarnas strålkastare som föser den våta asfalten framför sig. Väntar på att det ska bli som vanligt igen, vill henne, vill henne bara, vill henne.

*
Jag sitter inne i två dagar. Tittar på regnet som droppar på fönstret; ser på hur det gör ett mönster som liknar tusentals utsträckta pärlhalsband; ser en köttätande hund i koppel, ser en krum gubbe plöja med lågskorna i asplövshögarna; jag ser några färglagda barn och jag ser en havande kvinna. Jag känner mig lite stel, lätt avklingad, börjar luta lite. Jag mår bra ändå, tills jag börjar tänka på vad andra gör: de förkovrar sig, de renoverar, de socialiserar.
Man har sagt mig att det är bra att skaffa sig nya intryck mellan varven. Därför går jag ut. Efter att ha promenerat (för att bibehålla en slags standard) sätter jag mig och väntar in tunnelbanan söderut. På bänken hinner jag få en luddig känsla i huvudet och vaggas in av folks prat, närapå till sömns. Jag hade somnat om inte; – och detta registrerar jag redan när han börjar förflytta sig ifrån den bortre änden av perrongen med orden ”jag är en alkoholsjuk” – om inte han, en mycket rakryggad och lång person med ett alldeles rött ansikte omkring en tät mustasch, med ett jovialiskt ”nämen, tjenare grabben”, sätter sig abrupt bredvid mig. Han undrar om jag sett Reidar medan han pekar på sitt huvud och nog menar att denne R inte är alldeles klar i huvudet. Jag hinner inte svara innan tåget kommer och jag lämnar mannen jag aldrig sett förut, antagligen för att aldrig se honom igen. Han gör ingen ansats till att resa sig, och min blick faller, medan jag lämnar bänken, ner på hans skor: fina låga promenadskor, tänker jag, mycket finare än mina. Jag sätter mig i en vagn, mittemot sitter en havande kvinna.

Vid Liljeholmen kliver två män in. Eftersom det är mörkt ute kan jag använda fönstret som spegel och studera dem i lugn och ro. Den ene ser jag framsidan av ansiktet på, den andre ser jag från sidan. Den vars hela ansikte jag ser bär på djupa långa fåror, symmetriskt gröpta som årsringar; i pannan, runt munnen och vid ögonen. Ögonen söker i närmiljön, som bruna knappar sydda dit efter ett par decenniers hårt liv – ett liv hårt på riktigt. Håret stryks bakåt med hela handen. Den andre har en gul frisyr som spretar åttiotalspunkigt omkring ett huvud stort som en kalvs. Bägge har någon gång fått sin näsa knäckt. Den gulhårige har en platt kvarting brännvin i sin hand. Den andre ser sig återigen knapphändigt omkring, innan han tar över flaskan och bryter förseglingen, samtidigt som kompisen plockar fram en burk 7.2 ur sin skinnjacka; knäpper upp den med samma hand som han håller den i. jag försjunker i dagdrömmeri, luddet i huvudet kommer tillbaka. Vid Örnsberg, sju minuter senare, tittar jag upp och då är flaskan nästan urdrucken; den jag ser framifrån har dragit en tyghuva över skallen och satt sig bekvämt tillrätta med ena benet över det andra. Nu ser jag att han har mjukisbyxor på sig. Ögonen är slutna. Den gulhårige sitter framåtlutad, vaggar – som famnar han, som stillnar han en klåda. Den andre säger på dalmål: ”vi åker till ändstationen och vänder, dödar tid”. Han öppnar inte ögonen när han säger det.

När jag går in på Vivo i Bredäng för att köpa mig en pumpa och en storflaska Loranga ser jag, strax innan metallgrindarna fälls ihop bakom mig, sulorna på ett par bruna lågskor och en kraftig mansända. Jag hinner tänka att det är en hantverkare, men medan jag passerar säger en havande kvinna till mig att hon behöver hjälp med att lyfta honom. Jag vänder, ställer ifrån mig min tomma varukorg och sätter mig bredvid honom; frågar honom om han brutit något ben eller om han har ont i skallen. På närmare håll ser jag att han är välklädd, i kavaj och stilig skjorta. Innan den havande kvinnan försvinner bort åt grönsaksdisken till hör jag hur hon mumlar något om sprit. Jag sträcker mig efter mannens glasögon som landat en meter bort och begriper att blodet på dessa inte kan ha strömmat från något stort sår. Personalen kommer med en stol och mannen välter sig upp på benen igen, håller om min hand och säger: ”tio minuter, ge mig tio minuter”.

Ute på torget vid Pressbyrån står två män omslutna av ett gräl: en rundlätt med brun portfölj och krage säger att han inget annat kan än anmäla till polisen för hot. Den han talar till står på stället och knäar, rör oavbrutet på fötterna. Hans anletsdrag är markerade: en stor rak näsa och stora öron ramar in kindknotor under tätt spänt skinn. Mannen med portföljen lägger en hand på den andres axel. Jag vill inte se hur det går. Jag hastar på stegen till tunnelbanestationens rulltrappa, krockar sånär inuti det automatiska dörrparet med en havande kvinna. Lättad kommer jag hem igen, stänger dörren till min lägenhet, låser, känner på handtaget. Går runt och plockar bland glasänglar, bläddrar i en tjock bok.

*
Vinden är de dödas skvaller, de välter sig i ventilen. En mus krafsar i mellanväggen. Ett tredje ljud kommer upp underifrån, klöser sig ur mun: det är dags att vakna nu, fösa fötterna i tofflorna, bege sig upp och ut och in och till och från. Det svarta maskineriet på den gamla skolans vind gnider sina monstertentakler - äter tid. Jag vaknar till, igen; efter sextionio dagar på 688 meters djup. Jag knäar, föser med armbågen gardinen åt sidan, vrider huvudet: svart ute, ännu blankt, ännu inga bilar på vägen. Jag sätter på kaffevattnet, lyfter gårdagens Dagens Nyheter från linoleumgolvet, letar efter finaste koppen - sveper med ögonen som en fyr över de grå ruvande tingen. Jag stirrar på diskbänkens glas och porslin, kastruller och bestick; letar. Söker efter tändstickor och vill tända ljusen. Letar efter ljus, vaknar. Letar efter solglasögon, en kniv och en pannlampa. Det är nog trettio år sedan jag första gången sa att man inte orkar längre. Hjälp mig genom nästa natt, jag vill inte sova ensam, allt jag tar är din tid, kom lägg dig mjuk mot min hud.

Mjäll faller från himmelen, lägger sig i små fickor av vind. Det gungar så stilla när jag försöker minnas dig som jag nog aldrig sett. Du bär svarta byxor som sitter löst och jag lägger märke till din kropp då du rör dig. Jag lägger också märke till ditt hår och hur lång du är, kanske kan du prata italienska, Angela. Jag vet inte om jag har sett dig förut, men du tystnar av alla mina ord, inte för att jag tror att jag gör dig illa, inte för att du just pratat något innan, men för att orden mina faller lite utanför ramarna, för jag behöver ju inte prata. Du vet ju ändå att jag vet att du ser att jag tittar på dig när du vänder dig bort. I handen en cigarill, armen i vinkel. Det smakar lite champagne, sitter i moln.

I fallande snö ser jag dig på perrongen. Du tittar rakt in i mig. Jag har en gång sett ditt röda kön i ett fönsterlöst rum med hushållsrulle. Du pratade hela tiden på om att du borde byta salva, medan jag gjorde saker med mig själv. På andra sidan en svart sjö i en skog vid en båt står en kvinna med en ficklampa. Hon lyser mot mig, men hon vill inte veta att det är jag, även om hon visste. Då man rundar ett hörn i en stad innan hon man ännu aldrig sett hunnit stänga om sig, kan man möta ett intresse som kan gå över gränsen till åtrå. Mellan varven leker de att jag är en torr bulle på ett linoleumgolv. Man säger att jag väljer.

*
Jag ligger i sängen och sover, underifrån strömmar i mig åska – trögt inrullad från Lampedusa, Gaza och Donetsk. Eller kommer den bara – åskan – ifrån skokartongen under sängen; den med de gamla vridna vykorten och kärleksbreven och de avrivna gulnade notiserna (på rutat papper) med ömhetsbetygelser och glada tillrop, rara. Jag åker in och ut mellan sömn och vaket, likt en vaneförbrytare, lyssnar till åskans molande klang som välver sig in genom fönstret som begravningsmusik; jag drömmer att jag först pratar lågt med den autistiske kriminalaren i licenstelevisionens långkörare Bron och därefter älskar med henne leende svettigt och långsamt, hetsigt och lugnt – vi väljer missionärsställningen, med hennes hälar på baksidan av mina lår. Jag lyssnar noggrant på ljuden som strömmar ur hennes mun och fitta då jag grundligt stöter och hon möter.

Jag vaknar, föser undan en flik av gardinen, brygger genast kaffe – minns, ty samtidigt som nattens vind föste åska till mitt fönster, spolade den mig blank på nutida spår (världens krig och den fuktiga heta sommaren). Minnena kommer som vågor, rullar in; kommer som blod i lätt kalkade ådror; som saft ur en klämd frukt. Först minns jag Mona: hur hon kändes i sin aprikosfärgade kofta, hon var tio år och jag elva, och jag lade mina handflator på hennes rygg; hon var så smal och jag blundade och vi vaggade sakta tätt ihop till Thorleifs Gråt inga tårar; jag passade på att lukta på henne och trots att hon var så smal så var hon så mjuk och hon kändes som vanilj mot mig och jag vet ju inte om också hon blundade men jag vill tro det. Sedan minns jag Sussi och hur vi dansade till Patti Smiths sprödaste balladkonst (We three) och en av Bob Dylans finaste kärlekssånger (Hazel), och jag visste direkt när vi började dansa att jag skulle få med mig henne hem. Vackra Sussi, med ärr av ungdomsacne och välartikulerad i mun och mjuk om läppar, sju år äldre och hård, förvånansvärt lyssnande på mig och på sin kropp och jag tjugotre – tack Patti, tack Bob (mina egentliga föräldrar). Jag var full så det blev inte mer än att jag en kort stund efter att jag glidit in lade mig på rygg bredvid henne och somnade. På morgonen låg jag och kisade medan hon stod på min trasmatta bredvid sängen och drog i sina tunna trosor: jag visste genast att jag aldrig hade sett någonting så fint förut, att det här var det finaste.

Som en ström i svalget av saft från svarta vinbär så minns jag Anna, hon som tio år efter Sussi kom att bli mitt enda levande barns mamma: vi brukade nypa tag med munnarna om varandras läppar och klä av oss själva men mest varandra medan vi dansade till Bobby Blands I´ll take care of you. Det dansandet slutade många gånger med att jag satte mig på en stol och att hon långsamt sjönk ner på mig, omslöt mig med sin fitta medan hon tittade mig rakt in i ögonen. Jag vill inte lämna ut henne men det var ju så skönt och det var ju så länge sedan och jag tänker inte säga ett pip om hennes fantastiska stjärt eller om hennes intelligenta händer eller om hennes muns ljuvliga amorbåge. Det sistnämnda ser jag varje dag på vårt barn: som en inristning med kniv i ett träd. Vi har inte gjort något perverst eller dåligt, och – Anna - du ville ju ändå inte ha mig till sist – åtminstone inte på det sätt som jag blev. Det är som var du en död för mig, fast vi ses och samtalar artigt, då och då till och med på nästan vänskaplig basis.

En natt, en hel natt, i timmar, mellan Sussi och Anna, de där åren i tjugosjuårsåldern, dansade jag med Maria på en karaokebar i Gamla Stan. Jag höll min kind mot hennes vagt fjuniga okben timme efter timme, och jag höll mitt erigerade kön mot hennes skrev – jag kunde genom kläderna känna hur hon rörde sig där nere; som en puls, som ett levande djur. Hon jobbade jag med i sjukvården, vi var bägge sjukvårdsbiträden, och jag tror att hon åkte till Australien, men hon svarade ändå inte på mina diffusa inviter, inte så jag förstod.

Efter sista klunken kaffe går jag och öppnar kylskåpet, tar ut ost, korv och en gul paprika. Imorgon ska jag köpa mig en ny cykel, kanske titta på en tvåsitssoffa. Jag behöver fylla på bröd.

*
Brosket mjuknar då säden lämnar kroppen, skinnet putsat som när blåsten sveper över frusna ängars skare. Jag vet inte om jag ligger mellan lakanen längre, huvudet vid fötterna. Lymfan flyter trögt utan cancer, sa kärringen och hostade elakt, som Muonioälven då isen lossnar. I huvudet en krökt spik från en rutten vägg. Aldrig har en vacker kvinna valt mig, vacker som rinnande vatten på is, jag får leta fram dem ur dårkistor och torkar, jag klappar mig fingertoppslätt på ludna magen och ler skevt med sneda tänder, lite hemligt. Som en gris som just fått en smäll av en planka. Det samlas bakom bröstbenet bollar av hår, naglar och hudrester. Jag tuggar trotyl och kulsinter; spottar bitar av tjära, som en slarvigt sotad skorsten. Men jag lägger mig hos dig som ett bottenfruset barn i en öppnad djurkropp. Din mun, en skål med blåbär lingon hjortron. Min mun smakar fitta, din. Jag behöver mer än jag vill veta, jag vill inte veta.

Jag slungas ur drömmen, där jag legat på en äng av kort gräs och magra prästkragar, med eftermiddagens pulserande strålar spillda genom de omgivande lövlungorna. Som en bit brosk vräks jag ut med plötsligt framryckande vinden: in i min kropp. Sparkad ur sängen av ett lag behårade karlar, hetsigt ropande till varandra på ett kodat yrkesspråk, på senig kreol. De hanterar mig som vore jag ett sammansvetsat kärl, en väldig tonfisk eller en död av tyfoidfeber. Jag kan inget annat än att kamma mig, dra på mig herrstrumporna och gå till jobbet; smått hostande nattens drömbitar. Som hostade jag fjolårslöv, beständigt. Jag är ingen, men görs mindre, jag har ingenting och det ska tas ifrån mig.

*
Vaknade ny i allt annat. I klitorisskenets begåvade skugga satt jag hopkrupen med fotboja, manteln virad. Jag hade skabb men kunde inte klia mig, fick antagligen inte, ville kräkas men det kom bara lite vitt i skålen. Man hade kommit att äta av mig, det var sådana tider, ingen iddes rasta – det var ett pulsativ för proselyter istället för kalvande älv. När man inte andades rakt ut skrek man, jag kunde aldrig se vad, blind hade man gjort mig, och tittande. Nog för att jag kunde höra lyktorna under snön. Ena dagen riktig raggare, andra dagen romersk legionär; på tredje dagen skinn och ben, tungan hade man fäst vid väggen. Jag hade nog studerat Aristostofelia, blivit ett emblem, pappa sa aldrig något om det, mamma log oavsett i ljudet av en knappt hörbar dronslinga.

Förde jag ena handen mot den andra tills jag istället hörde ljudet av en slända - eller var det förra gången, i Odessas labyrinter? Men ett visste jag: jag kunde skälla som en räv om jag ville. Min hals hade kommit att anta formen av en svans hals, jag såg ändå alla mina gäster på håll: Fredrik med Attacken, Den stora Väldiga Anna-Gret, Implod-Svea och Papa Wemba: allihopa oerhörda filosofer, och djurskötare – de saknade delar; jag räknade dem. De trodde bara att jag satte tummen i ögat på dem, fingrade på deras medvetanden, istället brann jag. Det hade börjat göra ont igen, så ont igen, de hade kommit för att ta, men jag visste inte vad jag hade. Vet du en sak, älskling, det snöar in nu, jag försöker få flingorna att landa på vitorna. Nu sväljer hon mig igen, jag tänker att hon är du.

*
Rara, sväljer du mig nu? Får jag så äntligen ge upp, till och med utan fest och grappa och bulgariska cigaretter och Georg Jones på högsta volym medan de belgiska klosterölen är på kylning i en påse mellan två stenar vid halvruttna bryggkanten. Jag ska helt enkelt gå ett steg bakom, lätt som en skiftning i grådasket, en anad kontur vid draperiet ut mot balkongen, som en pust av dygnsgammal köttsoppa. Låta dig byta tavlorna och köra runt med mig i bil, hålla kontakten med min familj, skriva matsedeln, förevisa mig (jag klär mig i italiensk klisterhatt och solglasögon).

Jag kan allt som allt få tjugo år till, mer kan jag inte begära, och nog ser jag, när jag lägger märke till det, i ditt anlete de grå fläckarna av brist och vanlig död och pina. Men jag ser också, så jag inte får för mig att jag ska prova kyssa en slätmagad sjuttonåring, omgående mig själv i spegeln. Det är ju jag som är äldre än du.

Får jag bara en sista gång ligga med en tjugotreårig syndikalist som skiftar färg på håret lika ofta som hon byter trosor? Kan jag ännu en gång få dra med handflatorna om låren på en trettiosjuårig statsvetare? Får jag fingra en matematiskt begåvad hongkongkinesiska på ljumskarna? Är det slut nu med provandet av de där svarthåriga hippiekvinnorna? De med de nästan fasta skinkorna och fjärilstatuerad svank från en poppigare ungdom och smala armarna att gripa om då jag sakta eller helt plötsligt tränger in? Är det helt och alldeles plomberat slutgiltigt slut nu med de korta små blyga arbetarkvinnorna som öppnar mun och skriker rakt ut medan de kramar med sin fitta om min kuk och då och då vänder sig helt om på alla fyra med pappersvita stjärten i vädret och säger ”kyss min nacke först” ?

Men du luktar blod, hela du är blod, du är som den där bordsdrycken fransoserna dricker, vin med vatten i, din mun är vanilj, din svett mango, du luktar blandat blod, du är same och brasilianare, kurd och tornedaling, och du säger du älskar mig och jag tror dig, och när du särar dina ben allt vad du orkar och samtidigt sträcker på dina vrister och liksom spjärnar mot tomrummet eller tapeten så katterna flyr förskräckt och porslinstomtar och ärvda glasfåglar faller i golvet, och jag under tiden håller om ditt huvud och ser in i dina ögon och smeker ditt okben med tummarna - då älskar också jag dig. Fokuserat, som en galärslav, som en kuli, som en livstidsdömd roddare över Stilla Havet. Ja, jag älskar dig. Får jag ge upp nu, och äntligen slippa kroka fast dagarna i påhittade rutiner? Är du min hamn, mitt Patmos? Talar än någon av de äldre fiskarna på kajen där italienska? Jag kan ett reptrick, jag är en indelt.

*
Det rasslar till i mobilen, som en orm mot bordet. På displayen står någon variant av förlåt eller om det den här gången var ett budskap om att jag borde lida av att hon lider. Hon som jag först avvecklat inne i mig och därefter avslutat helt, med de ändamålsenliga orden placerade rakt fram, på bordet, mot och med tiden förhoppningsvis sjunkande rätt in i henne, som ett stickvapen (så fort jag släpper handtaget är det hennes kniv, ungefär som att min kuk också en gång var hennes, fast tvärtom). Alls inte som spott, utan bara enkelt kliniskt sprittvättade ord. Jag tänker kristallklart innan jag somnar om där på soffan med kläderna på att när hennes kropp står pressad mot vardagsrumsfönstret, eller hon ligger utsträckt över sandlådan på gården, ringer jag polisen. För så är det ju, jag är ingen Ingmar Bergman, jag är inget geni, jag är med en i taget, och jag har bara, på denna jorden, i denna tiden, i detta landet då rönnbären lyser som tjeckiska hormunnar, som godis, som rop, avslutat en människa i mig, inne i. Hon lever ju vidare med sig i sig, vilket är trösterikt för människan i mig.

Igen: mobilen, skallerormen rasslar till. Jag vaknar, fumlar freudianskt bort meddelandet innan jag hinner läsa, reser mig snabbt, drabbas av en plötslig och outhärdlig smärta i ena låret, rasar i golvet. Mitt tonårsbarn kommer in från köket, ser sin pappa vråla och sprattla på trasmattan. Jag stöter ur mig korta kommandon: ge mig kudde! Lyft benet! Han famlar med mina kroppsdelar och med de mjuka material han förmår rycka åt sig och han säger herregud och han är ivrig och hjälplös och han rör vid mig som vore jag en möbel och han säger herregud två gånger till. I mig strömmar, samman med den huggande smärtan och en snabbt förbisvepande tanke om slagrördhet, en jublande glädje över hur illa rustad han är, barnet mitt, i konsten att ombesörja mig, sin pappa.
En kvart senare när jag, efter att ha hasat mig runt soffan baklänges och via ryggstödet dragit mig upp och klätt av mig för natten, ja, lagt mig på riktigt i sängen - instinktivt i ett slags halvfärdigt framstupa sidoläge - stryker jag med ena handen över min andra. Det tar inte så lång stund, två tre timmar kanske, innan jag känner för kaffe, en nattår i mörkret i ensamheten, med de väldiga träden som vajande djur utanför fönstret. Jag kan bara stilla se på hur min hand sakta börjar smeka kaffekoppen, förundrad

*
Vet inte, det går så fort bara, som ett ostron i matstrupen, vaknar rufsig kring skallen, färdig ofärdig färdig med dig, med slemhinnorna bultande mot tinningarna, så jag ringer. Jag ringer Sara som jag träffade för fyra år sedan och vita bubblor av minnen från hur jag sprang hem till henne en vinter med ståndet värkande och jag halkade i snömodden och hur hon klippte av orden då jag pulserade inne i henne.

När jag hakat telefonen mot tapeten ringer mitt barn och frågar om han får stanna borta, vilket i mina finaste kapillärer låter som en skoltriangel i ljusstorm. Det lyser nu grönt om att jag har whiskey hemma och att jag slipper äta mat så noga, så jag tänder på medan jag promenerar omkring i mina mjuka fästen, som en nisse; spejar som en innovativt knyckande liberal, vilken droppar stearin över sina ludna baklår.

Jag ringer Elin som kysste mig med mjuka händer och jag minns hennes ögon som famnade mig för varje stöt. Jag ringer Jennifer som kysste mig våldsamt, som var hon en plog och jag jord. Jag lägger mig på golvet och gör situps, avbryter mig efter fem stycken, kliver upp kokar potatis, snubblar på trasmattan; halkar på sekret - glider som en lax i knivöppnad åder, som en sill över ett glosöga, som ett bokstavsbarn i en simhall, som en försummad åldring över ett såpskurat badrumsgolv.

Jag för fingertopparna mot näsan, andas noggrant in och jag vet att det luktar av salt, av sav, av insjö, av hennes kön, och av ditt – och jag ser Saras framför mig med de öppnade läpparna, blänket därinne i mörkret och jag sätter mig ned på golvet, lyssnar, för fingrarna över håret och ned till ansiktet.

*
Det är som måste jag ta det från början, liksom restaurera om kroppen: byta ut varenda muskelcell, kavla ut magen och linda in mellankotsskivorna i vadd. Jag kan inte tänka en tanke till färdigt: alla hugskott och spröda frön mynnar i streck och semikolon. Jag avbryter min pockande gråt med stötvisa förflyttningar, stör min pyrande vrede med att vrida på vattenkran och sedan fylla mig med sövande pasta (det är svårt att vänta tills den blivit någorlunda mjuk).

Jag byter ut favoritlåtarna innan de kommit till första solot, läser sju böcker samtidigt och därför inga alls, och nej, jag vet inte om jag är tacksam för att jag inte är ryggmärgsförlamad eller lever i ett land utan krig och skrikande fattigdom. Det ligger omkullvälta stolar överallt, tappade filtar – ändå är det bara jag som vandrar i ett enkelrum, och till familj kan jag inte stava och min längtans moln skingrades i och med senaste skilsmässan som jag inte törs minnas och som jag inte lärt mig något av.

I år har jag inte städat bakom spisen och dagdrömmer om flygande ännu oupptäckta djur som åker in i näsan och ut genom öronen. Och ja, käre du, tack för att du frågar: jag har en kudde att omfamna. Då jag gör det brukar jag placera den så att den täcker hela magen och själv ligger jag på sidan med fötterna uppdragna. Efter en stund föser jag omärkligt upp den så att hakan kommer att bli i vilande mot dess mjuka vita liksom svanliknande hull.

*
Jag kände mig avstämd, gick gatan fram hela jag som en trudelutt mot en fond av nöjdhet i mellanårens skördetid – balans, ekonomi, autonomi, självkänsla - med påtagligt sväng i lederna, när jag råkade få se mig i ett skyltfönster. Jag är en ful gubbe med ansiktsfläsk och fett om halsen, begynnande rinn i ögonen. Snart med en stirrande blankhet i ögonvitan som mer har med neurologi än nyfikenhet att skaffa. Jag närmade mig ändå vagt strövande mitt hem, glömsk av fåglars drill och sus i vind och borta var det jag nyss begripit och jag vinkade med fladdrande fingrar mot henne som i femton år stått och rökt i fönstret på första våningen. Ibland vinkar hon tillbaka och de gångerna tänker jag att jag lätt skulle kunna lära mig njuta av hennes sexuella närvaro, ha hennes korta ben om min rygg, gripa om hennes smutsiga fötter - trots att hon troligen ingenting vill veta om filmerna, böckerna och musiken som för mig är mer livet självt än förströelse vid sjukdom. Så praktiskt det vore med hennes lägenhet ett par portar bort: att ha henne där, ibland här. Jag grundar mina möjligheter med denna lilla rökande kvinna helt och hållet och enbart på det faktumet att hon; då jag för tio år sedan gick fram till hennes på asfalten liggande lille son för att kontrollera hur det gått, efter att han ramlat, och med henne steget bakom mig; gav utryck för att vara genuint tacksam av min handlingskraft.

*
Jag frågar mig då och då varför de inte kan fly mig en blick – skygg eller stadig kvittar lika - då de just ska till att kliva av på tunnelbanestationerna, och jag på. Sannolikheten att de ska råka mig igen är mycket liten, vi bor ju i en stor stad. Jag vill att deras vuxna händer, med smala fingrar med ringar på, nariga av arbete, smorda med salvor, ska röra vid mig. Jag kan lova att de inte kommer få se hat välla ur mina ögon, inte blod.

*
Katariinan-Eli, min farfar, var redan vuxen vid tiden för den karmosinröda revolutionen, kanske till och med rentav något krum av ortodoxt kroppsarbete i samband med utdikandet av någon ofruktbar myr; av engelska sjukan eller av vanlig hopplöshet. Äpplen visste man inte vad det var, barnen fick gnaga majrovan bäst de kunde med de lösa tänderna man hade. Själv kom jag mig för att bli liftande i ett Europa när man hade slutat med det slags, och jag trodde att jag bara nuddade vid och var på väg in i kärlek och sorg och att jag snart skulle komma att tvärnita vid ett slut, när jag i själva verket var där, även om det hela var över – om det nu någonsin varit över?

Femtio gånger på nytt har jag, då jag passerat skuggan av en tall, fått höra gulsparven räkna till sitt sju för först gången. För första gången har jag på nytt fått avnjuta den brådmoget väldrillade – på gränsen till utbrända – sydkoreanska gosskören, det vill säga: den nyväckta koltrasten, nyss så vinterstum, i sitt drillande i kaskader av skymningsskum. För första gången har jag ännu en gång, vid femtio fyllda, fått se hur snedställda morgonsolen visar mig först sin duk av silverkorn och guld på läspande vattenyta och sedan de grova trädrötterna på botten av en sjö, vid strandkanten. Hej kära

*
Jag hämtades med forsbåt nere vid båthuset i Övre Soppero för färd uppströms efter älven till Alamuotka. Mitt i älven mötte vi en fyrkantig plåtbåt med två samer och en älg. Det tog en stund, ögonen och hjärnan var inte riktigt sams, innan jag fattade vad det var jag såg. Vi, i vår båt, lyfte händerna till hälsning, de två samerna reagerade inte, eller ja, de tittade stumt på oss. Efter att bagaget burits upp till stugan, och jag bytt om till raggsockor och långkalsonger, bjöds det på varm sås av tegelsopp och kall sås av mjälla ljusröda romkulor, stora som lingon. På vad man hällde såserna kan jag inte säga, det har jag lovat, med ett allvar som inte går att beskrivas.

Ordföranden för det kommunistiska kooperativet i San Pedro de Garfanheira hade med sina brunt dieseloljiga, eller vad det nu var, händer tryckt in vitlöksklyftor närapå överallt i lammsteken som han sedan serverade direkt på bordet intill ett fruktfat på en diameter. Tidigare på dagen, då han ymnigt förevisade mig sina ägor, ja, han betedde sig som att det var hans, pissade han gående utan att för ett ögonblick avbryta sig. Jag hörde bara att det började strila och kunde naturligtvis inte låta bli att snegla, eftersom solen sken och himmelen var klarblå. Många karlar, som han, huggna ur ett stycke, burdusa, moltigande eller rusigt pratande, skitiga karlar, har jag vandrat intill, eller snett bakom, men aldrig en som pissat så som han.

På ett berg ovanför Pelekas by hade man skrivit med vit krita ner maten på en griffeltavla: kalv, gris, lamm, biff. Den strandsatta schweiziskan som jobbade där, eller inte, hon sa att hon var artist, vad nu det betyder, kom ut på backen och tände de meterlånga ljusen, till klirret av tre fyra immiga Amstel mellan sina fingrar och till skrapet från cikadorna eller syrsorna eller gräshopporna. I Stockholm har jag aldrig ätit så god grekisk mat, och gudarna ska veta att jag försökt, en gång per år ungefär, alltid på samma restaurang på Söder.
När jag var liten lärde jag mig med yvig aptit äta och ljudligt surpla både kall och varm skivad rentunga och renbuljong; mammas spelkulesmå ekvilibristiskt trillade renköttbullar och renskaven som pappa skar (den enda gången han klev in i köket, han lär inte ens ha kunnat skala potatisen); mommos vardagsbröd, mammas vardagsbröd och faster Signes vardagsbröd bakat på rensade slattar från kylen; bottensatser av urkramade tetrapak långfil, filmjölk, kärnmjölk, mjölk. Det var gott och rikligt och jag blev, trots de nära vuxnas bekymmer kring min magra figur, alldeles mätt.

I minst fyra år tog jag tåget ner till Via Trentino 161, och åkte alltid därifrån djupt in i magen olycklig, inte för att jag saknade henne, hon jag hade kär, Marina Degaspieri sjutton-tjugoett år, utan för att jag i djupet av min vanförda själ visste att hon inte brydde sig om mig. På tredje året hade mamman till hennes kusin, Luize Degaspieri, som bodde i andra halvan av huset, i den delen var man gav mig logi, tagit dit en tolk, en satt man med tjock grå mustasch, en vän som hon sa, vilken behärskade en något mindre knapphändig tyska än de övriga. Via tolken, ville mamman veta vad jag gjorde där, varför jag återvände, då jag ju inte verkade bry mig om att lära mig italienska. Jag kunde inte svara och efteråt åt vi en grön flirtkulestor och rund och mjäll gnocchi som jag aldrig någonsin har ätit mer än denna enda gång och som jag aldrig kommer att få äta igen. Vi hade det mycket trevligt, skrattade och glömde av oss.

Prefekten för överförmyndarämbetet hade bjudit sin äldste sons flickvän med familj på ripa, hemma på Sandstensberget, och sonen, raggaren, som egentligen inte var hans son, utan en adopterad från ett barnhem i Stockholm, och som han i själva verket inte så särskilt ville ha haft, om han tänkte efter, teg sig olyckligt mumlande genom hela måltiden. Jag var där i egenskap av medlem i den ditbjudna familjen så jag kunde på plats själv se hur lite jag kände igen av den annars så snabbtänkte unge mannen med de annars så pigga ögonen, och man kunde utan vidare skära med kniven i den pressade atmosfären, vilket aldrig för ett ögonblick förtog smaken från det svartblanka ripbröstet. Jag var fjorton år och på den tiden förväntade man sig inget från en sådan ung människa, varken ett aktivt lyssnande eller någon som helst leverans av anekdoter, därför kunde jag ägna mig helt åt ätandet. Den ripan... ja, ripa i största allmänhet är så obeskrivligt gott (någon mer ripa har jag underligt nog aldrig ätit), att det inte är någon mening att alls prata vidare om det.

Under den snabbt mikrougnsuppvärma ytan som jag nästan brände mig på var maten iskall, verkligen iskall med små kristaller här och var i pastan. Restaurangen låg i hörnet Kammakargatan/Sveavägen, till vänster om entréen till ABF-huset och det var min födelsedag. Efteråt tog det en lång stund innan jag var hemma, fast jag bara bodde ett par kvarter bort, för det var en sådan där dag då jag inte ville gå hem, då jag inte ville se min långa skugga på tapeten. Jag ställde mig i kö till Ny Gemenskaps nattlogi, men fick nej.

En enda gång i livet har jag lämnat mat. Det var i Budapest, innan muren fallit, på en restaurang med tunga dammiga röda draperier över väggarna, vanliga köksstolar i brunbetsat trä till de stora borden där ett dussin gäster kunde få plats: Det var en stor lokal, ljuset var matt och kyparen aggressivt ointresserad, troligen alkoholiserad att döma av kroppslukten och rörelseschemat. Jag satt där ensam och jag stack mig på svinborst.

Och då har jag nu ändå inte, ännu, nämnt den hovtångsflådda aborren på Terassen, eller den ost-stekta Cornedbeefen i Vuondisjärvi, eller Annes blåstekta smörsopp till lingonen i Pältsa, och mammas blåbärspaj, och pappas klimp, eller blodplättarna med blåbärssylt i Skaulo och Margit Nilimaas blodpalt eller den fantastiska begravningsmaten, och de flera timmarnas ätande av allt möjligt (vetebullar, kaffe, norska läfflor, kokt sik, filmjölk, kaffe, souvas, läskeblask, mandelpotatis, mandelkubbar, kaffe med kaffeost, glass, hjortron, våfflor...i den ordningen) i köket i Kuttainen, eller siken i Karesuando, älgen i Karesuando, torsklevern i Karesuando...

*
Jag är från Lappland. Jag är från sjuttiotalet. Jag började bli gammal redan vid fyrtioåtta. Jag vet att det börjar gå fort, det går fortare, har alltid gått fort, det som nyss var nu blev snabbt till just och är nu redan då, om inte förr. Det jag pratar om är snart glömt, också för de som varit med om det. Medan jag skriver det här så försvinner det.

Jag hörde häromdagen att råttor kryper omkring i omklädningsrummet för läkare och sjuksköterskor på Karolinska sjukhuset i Solna. I Vasaparken såg jag häromåret trehundra råttor på en kvart, blev nästan upprymd om jag inte varit så rädd. Jag kommer från ingenstans, man säger från Ystad till Haparanda men jag är trettio mil ännu längre bortifrån, hundratrettio mil hemifrån. En gång vart tredje år är jag vid Stureplan, då ser jag en man på en pappkartong, han ser ut som samma.

Jag vill ha kontakt med mitt känsloliv och att mitt barn ska få bra mat i skolan. Han Fredrik Reinfeldt ville gå på restaurang och få buxbomshäcken klippt. Jag förstod ingenting av Fredrik Reinfeldt, ingenting av det han trodde på eller ville – men jag är som jag sagt från Lappland, långt från Täby, inte så nära sjuttiotalet längre och jag kanske bara börjar bli gammal. Jag hänger väl inte riktigt med i allt det skojiga och kan inget annat än muttra och skriva en usel text för att inte bli tokig, innan jag går till skogs och plockar kottar och runkar.