(mamman):

Hela mitt liv har mina barn frågat mig om hur kriget satt spår i mig; de menar kanske själen, eftersom jag inte är dummare än att jag fattar att de anser att jag inte är riktigt klok. De vill naturligtvis veta, eftersom jag tycker det är på sin plats att ungefär två gånger per decennium opåkallat berätta för dem, för de som haft det så bra, om hur det brann på andra sidan älven, om hur människor och soldater, levande och döda, flöt i land hos oss. Jag kan uppehålla mig med att beskriva hur det var att födas och gödas i ett evigt sommarljus i ett på samma gång skirt som väldigt landskap; som flor och som rullande storm ute vid fjorden vid Atlanten vid Skibotn. Med evinnerligt ung björk och renlav som gles väv – vi barn mitt i och fritt skuttande i ärenbris, skogsstjärn och trollius; fnittrande med handen mot halva ansiktet i skam. Jag kan prata hur länge som helst om hårt slående predikanter, om Rulle Hansson, om lekar med ekot och göken; om hur jag en morgon vaknade med nedblodad kudde och en far som då sa att det nu var dags att gå till Riila-Niila; en Riila-Niila som tog en paus från kaffetåren och ställde ner den tunna vita koppen med små rosa blommor på och koncentrerade sig tills det kom vatten ur hans panna och det samtidigt började kännas konstigt i min näsa. Min näsa, ja, som Hilda, Adolfs flicka, bet i då hon passerade filten jag låg på i köket där hemma… Ack, ja, jag kan säga det mesta om min lilla kusin, Hilda, som var gift med en Tuoremaa och som inte syntes ute mellan 1960 och 2002, men som när hon väl började ses på byn visade sig vara en angenäm kvinna som gärna tog sig en kopp kaffe på stående fot mellan ärendena. Ja, hon Hilda sågs inte ute, för hon var gift med en Tuoremaa, men sedan dog han… De där Tuoremaas, nej, de visade sig inte ute; två systrar hittades döda hemma, i sitt hus, i sextioårsåldern, de bodde kvar i föräldrahemmet; en låg under köksbordet, ihjälfrusna; en bror till en annan Tuoremaa, kusiner, tog sin pappas tjänstepistol, pappan var tullare, och vådasköt både sig själv och sin bror i magen och i halsen; de visade sig inte... Kriget, ja? Det som kriget handlade om för oss, som alla pratade om och var sysselsatta med under några år, var om hur han Ikon-Egon en dag blev påkommen då han stod rak på en pall bakom Fannen-Isaks kviga Rosalätt med blåbyxorna nere vid anklarna och hela vita arselet skinande som en stor peng i skumrasket i ladugården. När man inte sett honom på några veckor – han bodde ensam i ett pörte vid Kelottijärvi och brukade komma ner till Karesuando för proviant - gick man dit för att titta efter. Ikon-Egon var änkling efter en ryska, en Bogdanoff från Tuolpukka, som enligt hörsägen brukat förgripa sig på honom medan han satt och åt. Ikon-Egons nakna nogsamt klippta fötter var det första man såg: de hängde en halv meter ovanför de grovt tillyxade golvbrädorna och intill dem låg en vanlig stol. Detta berättar jag varje gång mina barn frågar om kriget, men de verkar inte nöja sig, eller så glömmer de bort, de har ju så mycket att göra.

*
(den nu vuxne pojken):

Jag tänker ibland att det hade varit roligt om jag hade fått vara ihop med en vanlig kvinna med yrkesliv, fritidsintressen, regelbundna vanor, hälsa och ansvar. En kvinna som kan tala med vanlig röst; trevlig och ljus… och just därför överraska med ett gutturalt gurglande; ett girigt fnysande - morrande mitt i den jublande älskogsfröjden! En vanlig kvinna som har lätt för att släppa fram ett ”puss. Hej”. Ett liv i lugn och ro – gärna i lögn, varför inte – år för år; att få vara i närheten av, ja, njuta fruktsafterna av hennes i hemmets trygghet, bland vitvaror och kolonial, framodlade sexualitet och alltså inför mina vitt uppspärrade ögon få upptäcka hennes progressiva tillblivande i konsten att vara en älskande kvinna med allt vad det innebär av framvällande safter, rop och knulla.

Men kanske skulle jag istället ha haft ihop det med – inte minst nu – en kvinna som i trettio års tid vistats på precis rätt sida – nå, för det mesta – av ätande kättja, och just därför, i själva balanserandet, inte kommit att ha kraschat sin glatt vidöppna nakenhet, ja, hudlöshet, mot en våldsman med mild framtoning och rykte som snäll. Kort sagt: en kvinna som i sin danande ungdom åkt raggarbil eller stått längst fram och skrikit rakt ut och hoppat upp och ner i källare med levande punkrock; en hippie, en rock&roll-sångerska med eller utan piller; en hest hostande, högt plötsligt skrattande, och (därför) så varsamt sökande sig och mig (helst inte dig); provande med fingrar, mun, fitta, knän, fötter och öron.

Det är vidrigt att vara ensam. Att inte ha en kvinna. Att i stunder av laddad åtrå inte ha en kvinna att knulla samman med är outhärdligt. På sikt är det synnerligen farligt att vara permanent renons på hudkontakt och andra ögonpar än dina egna seende just dig. Att dagligen med en annan människa öva i ömsesidig respekt är ett motgift mot hjälplösa odlandet av förakt och fjäsk och livsljug. Utan kvinna vissnar man och faller av pinn. Det är mycket ledsamt att runka.