(Krönika i Dala-Demokraten 20180529)

Med liggunderlaget som skydd mot den kalla marken satt jag lutad med ryggen mot en sten. Ena handen kupad kring kåsan med det heta svarta kaffet. Den andra kliade hunden i nacken.

   Det var egentligen alldeles för tidigt för frukost. Ojämnheterna under liggunderlaget hade tvingat ut mig ur tältet redan strax efter gryningen. Det blev ljust väldigt tidigt på morgonen i den norrländska försommaren. Fader Sol kikade nyfiket ner på vårt läger. Han lovade oss ytterligare en fin vandringsdag.

Överraskade hoppade vi till. Samtidigt.

   ”Shit!” Kaffet rann över fingrarna ner på de gröna vandrarbyxorna.

   Hunden reste sig häftigt på alla fyra. Han var redan på väg. Med ett grabbatag i pälsen, nära ryggslutet, lyckades jag hålla honom kvar. Greppet byttes genast mot ett bättre och säkrare. Kring halskedjan.

   Det var ett kraftigt långdraget tjut som steg och sjönk i intensitet. Delvis berodde det på den byiga vind som ramlade ner över bergsslänten söder om dalen. Delvis var den också avsiktlig. Det förstod jag när jag identifierat ljudet som en vargs ylande. Det lät som en sorgsen, nästan gråtande, sång. Flera gånger övade vargen sin repertoar.

   Jag rös vid tanken på att ha vilddjursuppvaktning så tätt inpå, med en friströvande hund som sällskap. Därför hämtades kopplet ur packningen. Det behövde normalt aldrig plockas fram ur fickan på den stora ryggsäcken. Nu var det befogat.

   Samtidigt tog jag fram kikaren. Med blotta ögat avslöjade den svepande blicken inte någon rörelse. Vare sig i slänten, uppe på den, eller i buskvegetationen vid dess fot. Klart var i alla fall att ylandet kom från sydväst.

Med kikaren för ögonen, efter att ha knutit kopplet till en låg björk, avsöktes terrängen ifrån dalens inre och hela vägen utefter bergsslänten mot dalens entré. Ingenting. Inte en rörelse. Nu inte heller något ljud.

   ”Jo … vänta! Där!”

   Någonting fladdrade till mellan buskarna vid foten av branten. Mittför det tillfälliga lägret.

   ”Äh! Det var bara en fågel!”

   Den flaxade upp och vinglade iväg tvärs över dalen för att strax slå sig ner vid bäcken.

   Hunden stirrade intensivt, med hårt spänt koppel, en bit till höger om fågelns uppflog. Öronen spelade vaksamt. Framtassarna trampade som om han redan klättrade uppför berget.

   Jag höjde kikaren. Följde den släta klippkanten däruppe. Ingenting. En vända till. Optiken avslöjade en suddig rörelse intill kanten på en utskjutande klippavsats.

Först avfärdade jag tanken att det skulle kunna vara en varg. Den verkade alldeles för liten. När den sedan i kikaren delade sig till två varelser trodde jag inte alls på det längre. Då kikaren svängdes åt vänster fångades ytterligare en rörelse. I periferin av bilden. Något större, något grått klev in på scenen. Med smidiga vägvinnande steg gick en hundliknande varelse fram till de två mindre, redan hittade. Dom små utförde en yster dans kring benen på den större.

   Jag hade hittat vargen. Inte bara en. Utan tre. En tik med valpar.

   Tiken satte sig ner på baken. Valparna kröp kring hennes framben. Det grå huvudet, ljusare än kroppen i övrigt, tittade på mig genom kikaroptiken. Hon verkade otäckt nära. Nästan som om jag skulle kunna räcka ut handen och vidröra henne. Jag provade aldrig. Istället iakttog jag vargfamiljen. Med pirrande känslor.

   Det kändes som om en lång stund passerat innan tiken reste sig och försvann ur åsyn med skuttande ungar i släptåg. Förmodligen var det knappt mer än en minut som förflutit medan vi möttes öga mot öga genom kikaroptiken.

   Hunden hade också sett allt detta. Trots avsaknaden av hjälpmedel. Han hade dessutom fått muntliga rapporter då jag hela tiden hade talat, om inte högt så i alla fall talat, om mina iakttagelser.

Stunden var klart präglad av den mäktiga synen av dessa djur, som står mycket högt i rangordning på varje människas lista, vare sig man är jägare, naturmänniska, landsbygds- eller stadsbo. Av många fruktad. Av andra dyrkad. Ett intelligent djur.

   Hundar kan leva farligt i vargars närhet. De är nära släkt med varandra och kan därför uppfattas som ett hot. Speciellt om de är av hankön.

   Koppeltvång gällde därför de närmaste timmarna. Mot hundens tydliga ogillande.

© Kjell Åhsberg