När denna berättelse börjar var den blivande stamfadern, Gergil, på jakt efter en ung eftergivlig kvinna att ta som sin hustru att hunsa och uppfostra på sitt sätt. Stamfadern Gergils nu ganska åldrade mor, Ehdi-Thuhla, hade inte sett med blida ögon att han inte kunnat få sig en fru. Hon muttrade och ifrågasatte hans förstånd och plågade honom varje dag med frågor om eventuella flickor som var lämpade som hustrur. För som herreman kunde han ju ha minst två hustrur och hon, stamfaderns åldrade mor, ville ha sin försörjning tryggad på gamla dagar. De som utsågs som hustrur skulle naturligtvis passa upp på henne likaväl som sin man.

Denne Gergil, som sedan blev min far, var inte riktigt som de flesta andra män i vårt land. Han hade sina egna idéer om stammen och klanen. Han ville starta en egen stam med sig själv som den stora stamfadern och ville inte att hans nya klan skulle ha samröre med de andra i den forna stammen. Lite olikt alla andra män som i alla fall ville att hela stamsläkten skulle hålla samman.

Den blivande stamfadern som inte hade gått mer än några år i skola kunde hjälpligt skriva ett enkelt brev men inte så mycket mer och även läsa enkla texter. Men argumentera ville han och gjorde så fort han fick en chans. Inget möte med stammen fick gå förlorat, han tog varje chans att föra fram sina åsikter, som inte alla gånger var så uppskattade. Han var en man som älskade att höra sin egen röst mer än någon annan.
Överallt sa han sin mening, oavsett om det var ett mycket illa valt tillfälle och han försatt aldrig ett tillfälle att smäda en annan människa eller starta bråk med grannarna.

Efter långvarigt letande hittade stamfadern en mycket ung kvinna, Lhilahni, oftast kallad Tussilull, som bodde hos sina rättrogna föräldrar och många syskon. Så gott som omedelbart började en mycket intensiv uppvaktning och förhandling med den åtrådda brudens föräldrar. Han tjatade och argumenterade och förhandlade och när detta lönade sig dåligt började han smickra och locka den unga kvinnan. Till sist gav Lhilahni Tussilull med sig, efter mycket lock och pock, och smet iväg med stamfadern och så var kvinnans heder hjälplöst förlorad. För bara det att hon smet iväg ut med mannen gjorde att hedern var förlorad, det kvittade vad som hänt och om något överhuvudtaget hade hänt. Då återstod inte annat än att den blivande brudens föräldrar gav sitt tillstånd till bröllopet. Men det var fortfarande under stora protester Lhilahnis föräldrar gav med sig. Syskonen tyckte heller inte att hon skulle giftas bort med mannen som de inte kunde finna någon som helst sympati för. Snart ordnades bröllopet dit bara ett fåtal gäster var inbjudna. För så ville den blivande stamfadern ha det, inget tjafs med gäster och känslor här inte, de skulle ju bara gifta sig.

Mycket snabbt anmälde jag min ankomst. Min mor skötte hemmet i vårt stora tält, skötte om sin mans väl och ve och passade upp på hans gamla mor som var mycket krävande, kallsinnig och grinig. Mor måste laga speciell mat och det skulle vara efter olika regler varje gång och Mor hade svårt att från gång till gång veta efter vilken regel hon skulle tillaga maten och vilken mat som för tillfället var tillåten enligt Far. Nu började Far verkligen visa sitt rätta jag och det var inte det jag han hade visat upp när han uppvaktade mor och hennes släkt innan giftermålet. Nu infördes också regler för hur man skulle hålla sig ren. Kroppen skulle man tvätta enbart på söndagseftermiddagar, innan kvällsmaten. Tvagning av sin kropp på annan tid var av ondo, ja rent av nästan snuskigt, och alltså mycket onödigt. Blev man svettig och luktade svettigt på olämplig tid i veckan så fick man gå och lukta svett då, värre var det inte, enligt Far. Borsta tänder var en annan sak som inte sågs med blida ögon av Far. ”Borstade man tänderna titt som tätt så skulle de ramla ut i förtid”, var hans ursäkt och sen var det färdigdiskuterat. Och mycket riktigt så ramlade Fars tänder ut i förtid, men inte för att han borstat tänderna, utan snarare tvärtom.

Min mor fick knappt visa sig utanför tältet, speciellt inte när det började synas att jag skulle komma till jorden. Hon fick heller inte tala med andra män och måste dölja sitt ansikte så fort någon kunde tänkas se henne. Fars åsikter om kvinnor var att de var notoriskt otrogna med allt och alla och måste hållas instängda i tältet. Många var de gånger Mor fick svära på Herrens ord att hon inte varit otrogen med vare sig handlaren, grannen eller någon annan. Många var de rykten som förtäljde att Far hade kvinnor lite här och där men det skulle Mor inte bry sig om för Far var ju en attraktiv och eftertraktad man, sa han själv, och det var ju inte hans fel att han var så omtyckt av alla kvinnor. Jag har hört annat av de jag senare talat med om Far och hans leverne.

Havandeskapen fick Mor dölja i stora långa klänningar för att inte det skulle synas så väl. Varför det var så vet jag inte, men inget fick synas. Stamfadern var första gången mäkta stolt över att han skulle bli far och att han minsann gjort sin fru med barn så snabbt, så han var då en riktig karl. Han skröt och skrävlade vitt och brett till alla som kunde tänkas lyssna, men mor fick stanna inne i tältet och sköta hemmet och min farmor Ehdi-Thuhla. Och allt skulle skötas enligt regler Far ställt upp och dessa nyckfulla regler var inte lätta att tillfredsställa och inte heller att komma ihåg då de ändrades ganska snabbt efter Fars godtycke. Varje dag undervisade stamfadern sin unga, och som han ansåg det, veka hustru, att vörda honom och bara tänka hans tankar som var de enda rätta tankarna. Hon fick nu lära sig att hon varit mycket syndig under sin uppväxt då hon bott hemma hos sina föräldrar och att hennes föräldrar varit släpphänta och definitivt inte rättrogna. I alla fall var de inte rättrogna enligt fars tankesätt. Det fanns till slut inget som gjorts hos Mors föräldrar som var godkänt av Far. Mors föräldrar förtalades och försköts och till sist började den unga frun att fundera om det kanske ändå hade varit slappt och syndigt i hemmet hos de kära föräldrarna. Stamfadern, som nu började införa diktatur i sin blivande familj undervisade sin fru varje dag efter hans tankar och åsikter, vilka skilde sig ganska mycket från de andra i hans stora stam.

Så föddes då jag, en flicka, Irahni-Leiah var det namn jag fick. Visst var det bra att få ett barn men inget hade varit bättre än om jag varit en pojke som kunde ärva stamfaderns plats och rykte. Stamfadern tillät nådigt att Mors föräldrar fick komma för att beskåda mig en liten stund. Samtidigt var han märkvärdigt kall mot sin egen gamla mor som inte alls fick engagera sig i mig. Far undervisade mor hur jag skulle skötas och vad jag fick göra och inte, trots att han inte visste något om skötsel av små barn. Olyckligtvis var jag lik min Mors släkt och det gjorde min Far mindre och mindre stolt eftersom jag växte och blev mer och mer lik min Mors Morfar till utseendet. Ja, förutom den stora välvaxade mustaschen då!

Far Gergil gick då och då ut i öknen för att tänka och filosofera och lämnade mig och min mor ensamma i tältet med Farmor och med stränga order till mor att inte gå ut. Hon var oren och måste rena sig till Far kom tillbaks från ökenvandringen. Men jag tror att Mor var nog ganska nöjd med att bli lämnad ensam i tältet och att få njuta av det nya barnet ett tag.

Efter en vecka kom stamfadern tillbaks och hade då tänkt ut nya förhållningsorder som han undervisade sin fru i. Och nu skulle minsann familjen flytta! För nu hade Far kommit på något mycket bättre ställe att leva på där folk inte var så inskränkta och småaktiga. Farmor sa inget under denna tid, hon bara blängde och teg med hårt tillstängd mun. Mor fick packa allt i tältet och även tältet och med mig som var litet spädbarn drog flyttlasset iväg en mörk natt. Farmor hade då flyttat till en av Fars syskon och bodde i dennes tält till den dag hon dog. Varför vi skulle flytta under nattens kyla och mörker visste bara Far och han delade inte med sig av sin kunskap om detta. Nu började Far att utebli från sina arbeten och ställa till gräl och stora uppträdanden så att han blev avskedad. Det var flera arbetsplatser som helt sonika sparkade honom och så var den inkomsten borta. Far skyllde på att arbetskamraterna var dumma eller att chefen var komplett idiot och att det var därför han inte fick arbeta kvar.

Mycket snart visade det sig att min mor var havande igen och när jag var mogen att ta mina första vingliga steg i tältet föddes ännu ett barn till världen, min första syster. Hon fick namnet Nasrin. Stamfadern blev då mäkta förgrymmad och anklagade sin fru för att inte kunna föda en arvinge till honom. Han klagade och förbannade i veckor, slet sitt hår och undrade hur han skulle orka försörja en dum fru och hennes dumma flickebarn. Mor fick det nu allt svårare i tältet. Hon var ganska ensam, Mors föräldrar fick nu inte tillstånd av Far att hälsa på henne och endast en av hennes bröder kom för att se på det nya barnet och tala lite med Mor. Nasrin blev snabbt ett inbundet och enstörigt barn och inte blev det bättre av att Far började undervisa oss i hur vi skulle leva efter hans lagar och att Far började aga oss handgripligen. Även Nasrin, som var mycket liten undervisades, men hon ville enligt Far inte ta till sig undervisningen och fick gång på gång både skäll och smäll. Det gjorde henne än mer inbunden och egen

Nu undervisade han alltså mig och Nasrin också trots att vi bara var små, inte bara Mor. Vi skulle lära oss att inte bli syndiga för att kanske kunna överta hans herravälde och en gång styra världen efter hans principer. Nu hade ju han inte något herravälde men det visste jag ju inte då vid den tiden. Men Far drömde om stora herravälden och hade nog intalat sig själv att han var mycket betydande och hade land och riken att dela ut senare om vi skötte oss. Vi fick noga inpräntat att vi inte fick visa öronen, håret skulle hänga rakt ner och fick inte sättas bakom ena örat. Inte heller fick vi titta på pojkar eller män, som de förtappade små kvinnor vi var så skulle vi bli ”madrasser till karlarna” om inte far höll oss hårt bevakade och undervisade om snusk och synd i tid och otid. ”För det visste han ju hur kvinnor var.” Ingen i familjen fick vara ute i kvällningen, inte ens sent på eftermiddagen efter kvällsmaten som intogs vid 16-tiden. Vi kvinnor tilläts inte att gå klädda så att hud syntes, det var stora långa och bylsiga kläder som gällde. Många var de bråk som Far startade om vår klädsel. Inte heller fick vi tala med folk i byn och inte leka med de andra barnen. Vi skulle lära oss att leva sunt och att arbeta, inte roa oss med att sladdra med de andra byborna och lata oss med att inget vettigt göra.

Plötsligt meddelade Far att vi måste flytta igen. Ingen fick säga emot och Mor hade bara att med tungt hjärta packa våra få tillhörigheter. Flyttningen genomfördes även denna gång i mörker. Snart framkom det att flyttningen berodde på att Mors föräldrar talat om att komma på besök och att Far inte ville träffa dem. Nu ville han inte umgås med släkten, grannarna eller någon annan. Alla var dumma och utnyttjade honom och alla arbeten var bara för idioter. Vi två flickor fick absolut inte umgås med de andra barnen.

Strax var Mor havande igen och så föddes ännu en syster, Beh-Thuhla. Hon visade sig vara blond och Mor fick ett helvete att förklara varför dottern var så blond jämfört med oss andra. Far var återigen mäkta förgrymmad över ödet att få en dotter till och till på köpet en blond unge. ”Vad skulle alla tro om familjen, en blond bland de andra mörka.” Efter att ha förbannat oss, Mor och flickor, börjar strax Far att fjäska för Beh-Thuhla. Han köper små presenter till henne, pysslar med henne och hon behöver inte undervisas som vi andra. Beh-Thuhla blev mer älskad av Far än vi två första systrar, och fick leva mycket friare och göra mest som hon ville fram till den dag hon avslöjas i armarna på en pojke. Då tog friheten abrupt slut. Efter mycket skällande och bråkande kom Beh-Thuhla att sändas bort för att komma över alla syndiga tankar. Meningen var att Beh-Thuhla skulle befinna sig under mycket sträng bevakning på den nya orten, trodde Far, men det kom senare fram att hon hade fortsatt att träffa nya pojkar ohämmat. Far som på den nya boplatsen lyckats få ett arbete hade nu ställt till med så mycket trubbel på arbetsplatsen att han fick avsked. Och så kom meddelandet från Far igen. Det var dags att flytta. Att återigen rycka upp bopålarna och i skydd av nattens mörker dra till en annan del av landet för att starta om på nytt.

Så var Mor havande igen och den förste sonen, Kalleel, föddes. Far lovordade Herren som nu äntligen efter många och långa plågor sänt en son till honom, Far som i flera år plågats så svårt av en enfaldig fru och dumma döttrar. Far har nu svårt att styra sina antipatier mot allt och alla och bråkar överallt. Blir avskedad på arbeten och i ständiga små krig med grannar och bybor. Kalleel som från början var en guds välsignelse visar sig snart vara som vilket barn som helst och blir därmed lika kyligt behandlad som jag och Nasrin. Han uppfostras att inte vara syndig och inte bli självständig, precis som vi systrar. Kalleel får stryk och utsätts precis som vi andra för förnedring ända upp i vuxen ålder. Han lever numera ensam i en avlägsen by och är ensam och bitter och tröstar sig emellanåt med sprit.

Strax efter Kalleels födelse meddelade Far återigen att det var dags att flytta. Inga invändningar tilläts. Det var bara att packa och lyda far, även Mor hade samma krav på sig. Och som vanligt var det i skydd av mörkret och nattkylan vi flyttade. Och som vanligt fick Mor dra det tyngsta lasset, alltså packa och rusta barnen för den kalla nattliga tröttande flyttningen.

När Kalleel precis blivit två år föddes ännu en son, Hassan. Far var nu ganska blasé på barnafödslar och tyckte inte att det var så märkvärdigt med son nummer två. Hassan var också blond och lockig och Mor fick återigen förklara sig länge och väl. Mor blev nu mer och mer utstött både ur bygemenskapen och åsidosatt av sin make. Ensam fick hon nu ta hand om fem barn, en argsint och bråkig make, hemarbetet och den lilla trädgårdstäppan. I allt arbete i hemmet var jag sedan länge involverad. Det var bara att sätta igång att tvätta för hand, rensa ogräs i landen, städa, laga mat och för övrigt vara osynlig när Far kom hem efter en ansträngande dag då ingen vetat var han hållit hus. Hassan utvecklar under uppväxten någon sorts sjukdom för att få vara ifred för Fars aggressivitet. För Far bråkar ständigt och överallt med alla som överhuvudtaget går att bråka med. Hassan får stryk och förnedras precis som vi andra. Enda skillnaden är att Beh-Thuhla och Hassan emellanåt får favörer framför oss andra. I dessa stunder framhålls de som goa och lydiga barn till skillnad mot mig, Nasrin och Kalleel som är helt hopplösa och inte lönar sig att lägga ner möda på.

Strax efter Hassans födelse beslutar Far att det skall flyttas igen. Och samma procedur upprepas återigen med packning, flyttning i mörker och osynlighet. Ett år efter Hassans födelse var Mor återigen havande. Men denna gång slutade det illa. Mor födde ett dödfött barn och Far blev utom sig. Mor fick nu be om ursäkt att hon var så värdelös och inte ens kunde föda ordentligt utan att ta livet av det nya barnet.

Sedan föddes inget mer barn. Men flyttkarusellen fortsatte och Far fortsatte att göra livet surt för arbetskamrater, grannar och sin egen släkt och familj. Till sist fick Mor nog och ville att vi i alla fall skulle bo lite modernare. Hon ville ha sitt hem i ett litet hus i en större by och denna gång var Far tvingad att ge sig, hur hon gjorde vet jag inte än idag. Far fortsätter sitt liv med små korta anställningar lite här och lite där och de usla inkomster han får in behåller han själv förutom några småslantar som ska räcka till att betala bostaden, mat, ved och skolkläder till barnen. Mor får tigga extra pengar till den dagliga maten av honom under förnedrande former och kan inte ens få handla själv hos handlaren utan att Far är med.

Eftersom börjar vi barn att flytta hemifrån. Trots Fars protester och hotelser. Eller tack vare Fars protester och hotelser. Några av oss gifter oss och blir i samma ögonblick uteslutna från Fars lilla flock. Vi som gift oss har svikit familjen och ingår inte i Fars familj längre. Ingen utomstående ska ha någon form av insyn i Fars familj och de ingifta männen räknas som fiender och ska hotas och förgöras. Barnbarn föds och ses inte med blida ögon. De är inte av hans släkt, de är halvblod trots att inte våra respektive är av annan ras eller stam.
Eftersom vi nu en efter en börjat dra oss hemifrån så blev det till sist Hassan som fick vara piga hemma tillsammans med Mor. Hassan anklagas nu av Far för att ha bedrivit hor med sin egen Mor bakom Fars rygg. Både han och Mor bedyrar sin oskuld i frågan men Far står kvar vid sina anklagelser trots att han hela tiden varit hemma och bevakat Mor och sonen i några år. Slutresultatet blir att Hassan flyr huvudstupa hemifrån – oskyldig till anklagelserna och ännu mer inbunden och konstig till sinnes.

Far försöker att fortfarande styra och ställa med våra nya familjer och blir rosenrasande när han upptäcker att det inte fungerar. Då kommer han istället med elaka gliringar och grova hotelser. De nattliga flyttningarna tog inte slut efter att alla vi barn flyttat ut heller. Det var först när Mor blev allvarligt sjuk som Far mycket motvilligt gav upp de regelbundna flyttningarna. Då hade Far redan flyttat iväg med sin familj till ett annat land så att de inte så lätt skulle kunna få besök av släkten. För några vänner hade vi ju inte eftersom vi flyttat och flyttat hela tiden.

Jag vet att Mor ibland hatar vår Far för allt han gjort som var fel. Trots att han är hennes äkta man så finns hatet där för att han förstört hennes och hennes barn liv och skämt ut henne inför byn, släkten och hela världen. Skilsmässa har aldrig varit något alternativ för Mor för hon hade inpräntats mycket noga att mannen hade all rätt och hon inga rättigheter. Hon skulle bli till stor skam och han skulle se till att hon blev utstött och att hon inte skulle få vare sig ägodelar, barnen eller något annat. Hon skulle bli tvungen att flytta hem till någon av sina släktingar som numera betraktade henne som utstött och svikare bara för att hon gifte sig med denne man.

Far har hela tiden lovat att det ska bli bättre, att han ska börja arbeta regelbundet och att de ska ha ett kungligt stort hus med massor av tjänare. Han ska minsann bygga upp det fina huset med egna händer, bara han hittar stället det ska stå på. Mycket mat och fin mat ska komma att finnas i hemmet. Men det kommer alltid något emellan som gör att inget av detta infrias. Antingen kostar det för mycket eller så är omgivningen fel med en massa dumma människor av fel sort eller så är årstiden fel. Far kommer hela tiden på olika ursäkter till att slippa genomföra det han lovat.

Jag har sedan flera år tillbaka tagit avstånd från Far och hans grymma välde och därmed även Mor som inte vill lämna Far ensam. Mor har nog svårt att inse att hon kan klara sig alldeles på egen hand utan Fars styrande och ställande efter så många år under hans välde. Far däremot gör konstiga avvikelser från hemmet lite då och då och är borta flera dygn i sträck utan att Mor eller någon annan får veta var han finns.

Av mina syskon är det bara Kalleel jag har kontakt med. Han har flyttat till en annan del av landet och försöker leva ett eget liv. Men uppväxten med Far och alla Fars lärdomar har satt djupa svåra sår i själen på honom. Kalleel ser det mesta i svart eller grått och är ofta deprimerad. De andra syskonen, Nasrin, Beh-Thuhla och Hassan, har tagit Fars parti trots att de hatar och fruktar honom. De stryker Far medhårs genom att låta honom förbanna och hämnas med deras tysta tillåtelse. Och trots att de stryker Far medhårs så har de ingen vinning av det för egen räkning, de hålls bara av Far för att vara mesiga och inget att ha.

Hemmet har nu blivit Mors fängelse och hon är gammal och nedbruten i förtid. Hon går med krum rygg, stängt ansikte och tomma ögon. Då jag någon enstaka gång möter henne ute i byn är det svårt att möta hennes tomma irrande blick. Far som fortfarande alltid är med henne utanför hemmet är fortfarande argsint och ska hämnas på allt och alla trots sin höga ålder. Han uttalar fortfarande förbannelser över sina barn och barnbarn och kommer nog inte att sluta med det förrän den dag han inte kan tala längre.

För Mor kommer Far att vara hennes fängelse och förbannelse till döden befriar henne.

Eller honom.