I början rådde mörkret…

Min kropp var stjärnstoft och jaget lite diffust. Ingen visste riktigt om mig och mitt jag. Inte ännu. Inte ens jag var nog medveten om det. Jag bidade min tid. Avvaktade. Länge och väl bidade jag. Hade inte bråttom. För där jag var finns ingen brådska. Det ordet var inte uppfunnet. Själen lånade sitt ljus från alla de stjärnor jag senare kom att fullständigt fascineras av. Stjärnljus. Lånade av stjärnornas och evighetens kärleksljus.

Stjärnsjäl…

Stjärnornas själ...

Sakta, mycket sakta, kom omvärlden att ljusna. Först som ett dimmigt dis. Som om jag såg genom imma på ett fönster. Ett milt rödaktigt sken kunde jag konstatera. Tror att jag tänkte på stjärnornas milda ljus… och tända stearinljus.

Och vatten, varhelst jag tittade. Varmt och skönt vatten. Ingen rädsla kunde jag känna i det sköna vattnet där jag guppade runt. Jag som senare skulle komma att vara rädd för vatten. Men det hade jag ingen aning om då.

Ljuden var avlägsna. Sövande. Som om de var silade genom ett filter. Jag lyssnade när jag ville och om jag ville. Inget kunde störa mig speciellt mycket. Det var som om ljuden kom från en annan värld.

Mycket sov jag. Och drömde vackra drömmar. Mina alldeles egna vackra drömmar. Ibland sparkade jag och slog mot mitt lilla krypins väggar. En högerspark och två åt vänster. Mål. Armarna svängde och handen slog mjukt mot ytterväggen.

Matlagningen var inga problem. Den bara fungerade. Automatiskt. Jag behövde inte känna hunger. Allt serverades i tid och jag mådde bra.

Världen var liten och gripbar. Lugn och mild vaggade den mig. Jag hade kontroll. Och jag hade mycket gott om tid att fundera. För redan då tänkte jag stora tankar. Tankar om allt och inget och det stora övergripande. Och drömde om himlavalvets stjärnor.

Min resa till denna jord startade i midsommartid ett år och resan tog nio månader. En ganska lång resa.

Nina W, 2004-12-30 - ingår i en längre text