Som en Zimmerman eller Cohen sitter jag i min hyresetta, vrider på huvudet, sveper med ögonen runt, som var jag ett maritimt sökarljus, eller som filmade jag med en kamera fästad på pannan. Jag ser, för första gången, det har gått sjutton år sedan jag flyttade in och jag har inte möblerat sedan dess… för första gången ser jag att mina fyra bokhyllor med bokryggarnas alla färger och mina flerfärgade trasmattor, och, ja, till och med min fruktskål med äpplen, avokados, blåa vindruvor och apelsiner, bildar ett mönster, en sammanhållen enhet och jag förstår att jag nu, ikväll, tar ännu ett kliv på de första stegen av ålderdomens trappa när jag på det här viset gör mig ett täcke att gunga i, som ett litet barn vilket några större barn leker med. Som ett hägn, en färggrann hängmatta eller en kokong är mitt hem, min borg, som jag inrett som en stuga, om jag blundar när jag rör vid de ärvda lappknivarna av björk och renhorn kan jag se det grovt hyvlade timret, känna doften av tjära och skvattram, höra motorbåten sakta in nere vid stranden; en stuga mitt i en hyreskasern av betong, med väggar och tak som skydd mot skjutningarna och hundarnas käftar en bit bort, min livmoder (ja, vi ska tillbaka dit vi kom ifrån, det verkar så). Jag tar, vill jag nämna som en bisats, om jag vill, när jag vill, tunnelbanan ifrån Brooklyn till Manhattan, går på biograferna Grand, Zita och Rio, äter, efteråt eller innan, indiskt, thailändskt, etiopiskt eller kaukasiskt. Men alldeles prick nu trummar jag med ena handens alla fingrar på ett blankt etui av aluminium, kanske tar jag mig en cigarill. Det är så skönt när det svider och värker i tandköttet. Med den andra handen skriver jag det här.

*