Månen är full och ömsom försvinner den bakom en silvergrå gäckande molnfrans ömsom tittar den fram mellan aspens frostiga grenar, som vore den traktens mest värdefulla kula vilken inte låter sig fångas av torra utmärglade armar. Jag åker tåg, ligger i britsen och vaknar då och då av att vagnen kränger och till sist vet jag inte om jag ligger hemma i min egen säng på fast mark eller är fortsatt resenär på ett långväga tåg och inte heller vet jag om hon, ja, hon sångerskan med den vackra alten ifrån byarna på riktigt eller inte hoppar upp på min rygg - när jag står och tittar ut och tänker över mitt liv och långsamt försöker finna en mening med det som varit - och grenslar min hals med sina ben. Jag försöker i hemlighet och för mig själv känna efter om hon luktar fitta.

*