I små och stora anfall av tuggande indolens står de försåtligt potenta männen med ena skosulan tryckt mot vägg av blästrad betong. De stirrar på mig. Jag står vid backen upp till mig och plockar sippor, men min längtans blåa blomma är borta, jag kan inte hitta henne. Frihet betyder ingenting, inte heller ångestattack eller hopp, ord som lägger sig mellan läsaren och det skrivna, som dålig mage mellan älskade och som en kropp i ett titthål.

Åsar av damm och tappat fett i solvarma diken, spill ur förslappade vävnader. Stela kattkroppar i ett virrvarr av taggtråd, spår av läckande bensin. Ett skutt över ån med alla bokstäverna i famn, som kastved av masonit på en tipp. Skrikandet ur mun som slutat tala. Fötter som börjat rycka. Rosa bubblor och nors, i luften flarn ifrån rostiga bilar. Ensamheten vid kanalen är rimligare än kadaverensamheten på torget. Hon och jag brukade skratta in i varandras munnar högt åt ensamheten, det slags är svårare att göra ensam. Avslag var vårt ord.

*
Att vilja vara nära men inte kunna – det verkligt jordiska helvetet. Tänker att man kan paketera det funktionshindret på olika sätt: som i ett bländsken av att vara igång, eller som med ett ärligt fall rätt ner i det allra svåraste. Med allt vad det innebär av att efteråt låsa dörren och lägga sig under filten, svälja tabletter, dricka vin. Berättelsen om att bli våldtagen som liten, förgripen på. En förmåga, som vi alla bär på, är att kunna komma tätt nära, och den punkterades där och då för resten av livet, som en lång kall nål rakt in i lungan. Med längtan intakt, men utan förmåga.

Kanske sa du, fina, att vi var själsfränder, men det känns inte som du (och ja, vi hade setts en gång, en kväll, ett år innan, men då valde jag en annan och jag och den andra satt fästade vid varandras munnar med dig vid samma bord, du reste på dig och gick utan att jag märkte det). Det var vinter och Borås låg inpackad i bucklig hal is och betonghård snö. Du sa du kunde komma och hämta mig från station, jag insisterade på att jag kunde gå, så jag gick, halkade och gick. Du luktade så gott, där vid din dörr, och det strålade liv ur dig, rodnad och värme och ögon, ögonen -