10/9: Om min doktor inte justerar, minskar mina doser med medicin så kommer jag att vägra ta några mediciner, förutom lithium, som är ett naturligt grundämne, och levaxin som jag måste ta för min skölkörtel är paj, på grund av medicinering med just lithium. Jag kan inte göra på något annat sätt. Det här halvt urballade tillståndet är omänskligt och grymt. Jag dör mycket hellre än förblir så här rubbad i mitt psyke och känsloliv. Idag har det varit värre, jag bara ligger och försöker meditera mig ned till mina känslor och min själ. Utan så värst mycket framgång. Jag förstår att människor tar livet av sig. 90 stycken per timme i världen. Men jag tänkte att jag ska undvika den nödutången, för jag tror att jag har mycket att ge, och andra har mycket att ge mig. Skrivandet som ska bli en bok framöver. Förhoppningsvis inom en överskådlig framtid så ska jag bo i en stuga, tillsammans med två katter, eller en katt och en hund. När jag skriver och lyssnar på musik samtidigt så gläntas mitt hjärtas port upp, och ljuset strömmar. Men jag kan inte lyssna på musik och skriva ständigt. Åh Gud vad jag avskyr den här situationen på den här avdelningen. Jag lyssnar på soundtracket till skräckfilmen The ring. Det är riktigt stark och vacker musik. Jag utesluter inte att onda mörka diaboliska krafter terroriserar mig. Har haft ett par riktigt otäcka drömmar i vilka jag står inför onda människor eller demoner som har högst upp på sin agenda att göra mig så illa som möjligt. Jag har inte en chans att försvara mig, men lyckligtvis så vaknar jag när det är som värst. Psykisk mobbing kan ha förödande konsekvenser för offret. Paralyserad står man inför ett intensivt mörker och försöker att skydda sig så gott det går. Själen och psyket kan åka på så oerhört mycket stryk, med förödande konsekvenser som följd. I värsta fall så blir man en våldsam mobbare själv. Eller blir svårt psykiskt sjuk för resten av livet. 
Man behöver få hata sina plågoandar så mycket som man är kapabel till. Det måste vara sanktionerat av Gud. Men inte fastna i hatet, inte låta det bygga bo i huvudet.
Att ta en helande hämnd och revansch i fantasin. Jag har mördat min styvfar flera gånger i fantasin. Det har känts befriande, renande och stärkande. I verkligheten så blev han mördad 1996. Dålig karma och en enorm arrogans. Han gjorde mig mycket illa från det att jag var 11 år till jag var 14. Och vad min så kallade mamma höll på med, vad hon var i för psykiskt tillstånd, det har jag inte en aning om. Pappa hade tagit livet av sig natten till min elfte födelsedag. Mamma regredierade förmodligen i krisen, och behövde någon som tog hand om henne. Min styvfarsa mobbade mig.
För det första så var jag kraftigt traumatiserad. Men det var det ingen som tog någon notis om. Jag önskar innerligen att jag hade varit ett utåtriktat aggressivt barn och att jag hade sänt ut ett nödrop. Jag skulle ha tänt eld på vår lägenhet. Vad underbart det skulle ha varit. Ljuvligt. Samt sprungit ut naken med ett basebollträ och slagit sönder alla fönster på gatan. Då kanske socialtjänsten hade hajat till.
Tiden stannade i mig när pappa suiciderade. Jag föll in i en vaken dröm, jag fastnade i utveckligen, men blev alltmer driven intellektuellt för att kompensera de förlorade känslorna.  Jag var inte mig själv, och det blev bara värre för varje år som gick, plus att jag drabbades av bipolaritet i övre tonåren. När jag var 21 år så öppnades helvetets portar när jag blev superextremt psykotisk. Jag var det under ett vidrigt och fasansfullt år, som kändes som 5 år. Därför att min mamma inte kunde hantera krissituationen när jag var 11 år. Min barn- och ungdom var bara en enda lång katastrof, även fast jag fick en del kärlek, men det var mest fysiskt. Jag lärde mig aldrig att ha en dialog känslomässigt om hur jag mådde, vad jag tänkte och kände. Pappa blev en galen missbrukare, mamma ballade ur, en idiot till styvfarsa mobbade mig, och mina vuxna syskon hade nog upp med sina liv, med sina barn. Det skulle bli en intressant film, om min barndomsfamilj. Ett fint skräckdrama. För inte endast jag hade allvarliga problem. Som sagt var jag skulle ha gjort något, tänt eld på våran lägenhet. Eller sprungit naken upp till socialkontoret skrikandes. Hjälp mig, jag är föräldralös! Jag var omgiven av en bunt psykologiska analfabeter i min barn- och ungdom. Det gick fullständigt åt helvete. 11/9: Jag har vaknat upp i ett jävligt jobbigt tillstånd, gränspsykos, det är som vacuum i huvudet. Tänker att det bästa vore om jag var död. Jag väntar på att min läkare ska meddela mig hur det ska bli med min medicinering. Det här tillståndet kan jag inte vara i. Det tar aldrig slut. Det har hållit på i 44 år. Det värsta är inte att vara död, det är att uthärda straffet och pinan livet. Jag har legat och mediterat en och en halv timme, faktiskt med en viss framgång.  
Jag har dragit ett streck mellan mig och de diaboliska krafterna. Hit kommer ni men inte längre. Jag tror att djävulen har varit på mig hela mitt liv. Det är för att jag är så vacker som det är så svårt för mig att vara i den här världen. Förbannelse över alla onda makter. Men jag tror att jag kan göra någonting gott för mig själv och min omgivning resten av mitt liv. Det gäller bara att härda ut. Nu har jag varit inlagd i 2 år på rättspsyk. Det här sjukhuset och avdelningen är rena rama klostret i jämförelse med i Växjö högsäkerhetssjukhus, som jag var på i ett år. Ett helvete var det att vara där. Mitt senaste, och sista, brott rubricerades som mindre allvarligt, så jag tycker att det snart vore dags för mig att slussas ut härifrån. Men jag måste ha en bostad, nu är det 6 veckor sen bostadsförmedlaren på kommunen sa att hon hör av sig när hon vet mer. Det tar tid. Det är bara att ställa in sig på. Jag kanske inte får en stuga förrän nästa sommar. Det blåser ute, och hösten är på ingång, skönt tycker jag. Att bäddas in i det svala mörkret. Hur mår jag? För jävligt, men annars är det bra. Gud du är med mig, jag känner din goda närvaro, din värme, och ser ditt ljus. Jag stannar kvar hos dig. En dag ska jag gå i kostym och slips på drottningatan, stolt och vacker, och lysa över mina medmänniskor. Jag sitter i min munkcell, här mognar och förnyas jag, läks och laddas. Nu är det snart 3-kaffe, jag önskar er en bra fortsatt dag.