Redan medlem?
Logga in
Döden och livet
När människan ställs inför döden, och ser den i vitögat, så uppenbaras sanningen om hur hon har levt sitt liv. Var det verkligt eller bara en dröm, en vaken sömn? Har jag sannerligen levt mitt liv? Döden är mer tabu än någonsin. Den ingår liksom inte i de rationella beräkningarna och i de förnuftiga, intellektuella resonemangen. Döden är skräckinjagande, och den vet vilka knappar den ska trycka på för att få människorna totalt ur harmoni och balans. Och efter döden ingen skärmtid, absolut skrämmande.
Om man nu blir en svävande ande där på den andra sidan, så vad GÖR man, vad sysslar andarna med? Blir det reinkarnation? Kan man födas på nytt som ett djur, en blomma? Ska jag dö nästa söndag? Då missar jag ju en massa bra på TV! Och matlagningen, alla böckerna, alla mina fina nya möbler, etc, etc. Tänk om jag hamnar i helvetet, jag har inte varit Guds bästa barn alla gånger. Döden. Döden. Döden... Själv så är jag inte så rädd för den. Jag tycker att det ska bli jävligt intressant och häftigt att se hur det blir på den andra sidan. Jag har inte mycket att förlora här i livet. Sen jag fyllde 11 år så har jag väntat på att det riktiga livet ska börja. Jag har inte levt mitt liv mer än stundtals. Jag tror att döden är en ingång till en sprudlade jublande och extatisk kärleksfest, bortom vår föreställningsförmåga och fantasi. Så som det är meningen att detta livet ska vara, men det är det för sällan för alltför många människor. Döden och kärleken i samma andetag. Det varma ljuset.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 140 gånger Publicerad 2019-09-16 17:59 
|
Nästa text
Föregående
Johan Bergstjärna |
