Du var inte rädd
inte det minsta
din hunger åt rädsla
det hade inte alltid varit så

nu låg du mittemot mig
på mörkgrön mjukig mossa i tallig skog
jag kunde nästan
ta på dig

när jag sa ditt namn
och du hittade nåt vackert i himlen
högt däruppe vid trädkronorna
drog du in min hand du vet...där emellan

så började du att sjunga
dina egna, högst egna, skogssånger
och våra kläder började brinna
för att inte vi

men så brann vi ändå
med en eld som bara vi kände
fast när vi reste oss upp...masade oss bort
hade elden bränt fast vår topografi i de djupaste lagren

du går före mig på stigen hem
jag går efter dig på samma stig
du ska hem som vanligt till dig
jag ska hem som vanligt till mig