piporna startar upp
fast jag sitter bekvämt i kyrkbänken
kastas jag bakåt
spränger sönder den 700 år gamla bänkryggen

piporna tar sig in i min trötta och spända kropp
växer som lianer ut i mitt mänskliga kött
dess musik smeker och dundrar
som vindpustar och tunga vattenfall
inuti min uppgivna värld
fyller ut tomrummen
håligheterna
skapar liv i varje cell

jag blir orgeln

lyfts upp i kyrkrummet
svävar fram
hämtar organisten
griper tag i hans händer
fulla av Bach

vi sväller tillsammans
lägger beslag på världen
den som ännu går att förstå
den bortglömda

jag och min längtan efter pappa

vid den långa sluttonen
vi skapar tillsammans
med våra egna själsliga pipor
av minnen och kärlek
lyfts alla besökare upp i trans
till an die Freude
som får domens tak att rämna
smulas sönder till stoft
en luft som går att andas
och hela ockupationen
görs ogjord

min hustru ger mig en näsduk
det är dags att gå
organisten vinkar åt mig

där ute möter Uldis Leiskalns
med sin förälskande baryton

världen är förändrad
solen flirtar med människorna