Många av dem som talar om att de har gjort comeback, eller den och den har gjort comeback, vet inte vad en verklig riktig comeback innebär. Jag avser de människor som har varit på botten under en mycket lång tid, psykiskt, socialt, fysiskt, ekonomiskt. De som ingen tror ska kunna resa sig igen, som är uträknade, föraktade och nästan bortglömda, och som själva har gett upp många gånger. Kapitulerat. Vars dagar bara är en meningslös tom pina, efter otaliga försök att kravla sig upp och bli en människa igen. Bli sig själv och ta sig ur den värsta förnedringen. Vem orkar med en människa som befinner sig på den absoluta botten av tillvaron? Psykiatrin? Olika sorts behandlingshem? Ria Dorkas? Enskilda helgonlika socionomer? Vissa väldigt starka och kärleksfulla privatpersoner? Gud? Ja definitivt Gud, som aldrig ger upp hoppet och kärleken, sin gränslösa förlåtelse, nåd och omsorg. Men Gud kan inte hjälpa den som inte är beredd att hjälpa sig själv, eller ta emot hjälp och stöd från andra. Mer eller mindre utslagna människor är ofta väldigt självdestruktiva, och med en obefintlig självkänsla så går livsspiralen alltid nedåt till botten. Där det inte går att vara någon längre tid. Helvetet. Den optimala tortyren och förödmjukelsen. Jag har varit där själv så jag vet vad jag pratar om. Från 1984 till 2014 gick jag odiagnosticerat bipolär. Det var som att åka någon slags surrealistisk snurrig bergochdalbana. Jag led av omväxlande depression och mani, och dessutom i kombination med det var jag gränspsykotisk eller psykotisk. Att vara schizofrent psykotisk är obeskrivligt. Det är ett helvete som är sju resor värre än vanligt helvete.
I det tillståndet var jag i ett år, och vad som hjälpte mig ur denna sjukdom var gränslöst med kärlek och lika mycket sanning. Psykiatrin kunde inte hjälpa mig. Det var en verklig comeback, en oerhörd kamp mot psykosens kaos och mörker. Väl uppe på fötter hösten 1987 och livet lekte, så kom en bipolär mani och gränspsykos och slog sönder mitt liv igen. Bara att börja om igen. Några år senare så drabbades jag också av en psykosomatisk vanlig trötthet, och en allvarlig trötthet i kroppen. Livet kan vara extremt grymt och orättvist mot vissa. Andra svävar på en räkmacka genom livet, bortsett från någon mindre kris. Folk som sannerligen har förtjänat en allvarlig kris fortsätter ha ett framgångsrikt och bra liv, med bländvita leenden och senaste mercan. Fattigsvenskarna firar jul så gott det går men det blir ingen ny mobil eller dator till ungarna. Ute i världen så lever 1 miljard människor på en dollar eller mindre per dag. Och vi i de rika länderna fullkomligen vräker över våra barn med julklappar. Det är ett jävligt provocerande och sorgligt faktum. Vi drogar våra barn med prylar. Men ändå är så många människor så fattiga och utblottade på det viktigaste av allt, kärlek och själsnärvaro. Hundratusentals svenskar lider ut av depression och utbränning. Många av dem klarar aldrig att göra comeback. En del väljer att avsluta sina liv. Vi har skapat ett samhälle som har sönder människor. Ego, stress, rädsla, materialism och en flodvåg dygnet runt utav meningslös TV och internet, tomhet och yta. Hur ska man kunna göra en comeback, återuppstå från döden, när ens omgivning och en stor del av befolkningen sover? Kärleken sover. Djävulen jublar över människornas misär. Samhället är en centrifug som pressar oss bort från livets innersta som är salighet. Mitt rum här på rättspsyk är en skyddad kraftplats där min själ kan börja verka så att jag kan bli fullt ut mig själv. Människorna avskyr ensamheten och tystnaden som avslöjar deras inre tomhet, kaos och inre nöd. Gud är dock aldrig långt borta, och han vill inget annat än att vi gör comeback som dem vi sannerligen är, innerst inne.