Jag skulle mycket hellre varit soldat under landstigningen av Normandie, tyskarnas spärreld, granatregn, blodet som stänkte, än det schizofrent psykotiska år jag gick igenom 1986-87, den gränslösa fasan, skräcken, förtvivlan, den helt förvrängda verklighetsuppfattningen, som höll på i en evighet, ensamheten, identitetslösheten.
Ett superextremt konstant helvete som en människa inte borde kunna hamna i. 
Psykiatrins verktygslåda var värdelös för mig. Normandie - kamratskapen, den fasta sammanhållningen, den heliga uppgiften, krossa nazisterna, leve de allierade.
Min psykos, vakna i en vidrig mardröm, somna i en vidrigare mardröm, allt ett snurrande osammanhängande kaos i 365 dygn, suicidförsök, inte ens det klarade jag av att göra. Jag kom ur detta obeskrivliga helvete, men inte genom psykofarmaka, inte någon hjälp utav psykiatrin. Redan då var jag en väldigt ärrad krigsveteran, i en efterchock, svårt traumatiserad gånger 365 dygn. Jag tänker på alla just nu i världen psykotiska människor, och jag önskar att jag kunde göra någonting för dem. Förmedla en tunn strimma hopp, berätta vad som hjälpte mig ur min psykos, sträcka ut en hand in i det kompakta allomfattande mörkret. Vad hjälpte mig? Kärlek och sanning. Utan dessa två så går det inte att läka en förstörd själ, ett trasigt psyke. Vad vet läkarna inom psykiatrin om detta? Vad vet de om Guds förmåga att, tillsammans med människor, utföra mirakel? Vad vet dom om djävulens och demonernas extrema destruktivitet? Jag dog varje dag av min psykos. Men trots det så sitter jag här och skriver detta 33 år senare. Ingen kan förstå någonting av det jag säger, för det kan endast dom som har varit där. Jag kan bara be om respekt och empati. 
Omaha beach, Normandie - ett inferno av blödande och skrikande män, avrättning.