Onsdag: Jag satt med min advokat, en man 40-årsåldern med rakad skalle, rapp i käft och huvud. Själv så lider jag sen gammalt utav ett slags psykosomatiskt trötthetssyndrom, och får jag dessutom sömnbrist så går min hjärna tvärt ned i prestanda. Jag kände mig som en väldigt omodern trög traktor och advokaten var en pilsnabb porsche, och jag satt under hans strida ström utav information och svarade "ja"... "jaha"... "nej"... Efter vårt halvtimmeslånga möte så mindes jag kanske runt 10 % av vad vi hade pratat om. Jag kände mig dum i huvudet. Men varför ska jag göra det? Hade jag bara fått sova på natten så hade jag snappat upp vad han sa. Jag sov dåligt i natt också, så min hjärna känns som en ganska dysfunktionell geleklump. Samt att jag har den där helt irrationella känslan av att jag är skyldig till något, att jag har gjort något dumt mot någon eller några. Men efter självrannsakan så kommer jag inte på att jag har gjort något dumt. Det här sömngångarsamhället måste vakna upp snart. Det är dags för en själslig, mental och psykisk revolution. Många går runt och väntar på att andra ska börja upproret, när dom borde göra det själva. Att släppa in Gud i sitt liv, den störste rebellen utav alla. Jag sitter på rättspsyk, och vad jag främst behöver är inte min läkare, utan just Gud. Jag har ägnat alldeles för lång tid av mitt liv åt att vara psykiskt sjuk. I 40 år i vår har det hållit på, men jag har mått mycket bättre det senaste året och under andra perioder i mitt liv. Jag känner att jag inte vill förlora mer dyrbar tid i min kropp här på planeten Jorden. Man kanske bara har ett enda liv här, som det gäller att göra sitt allra bästa med. Mina värsta och längsta sjukperioder är som att jag har haft punktering på min bil, och stått ute i ett sugande träsk. Men huvudsaken är att jag inte gör det nu i mitt liv. Jag är på banan. Den här avdelningen känns som nåt slags kloster. Åtminstone jag lever ganska likt en munk. Hoppas att jag har tre fräscha decennier framför mig, minst. Vad jag mer drömmer om är att ge ut minst en bok, och att träffa en magiskt underbar kvinna att älska fullt ut, och bli älskad utav fullt ut i förunderliga och glada dagar. Sen dö med ett leende, nöjd och tillfredställd. Jag vill ha en glad, uppsluppen och livsbejakande begravning, med många underbara skrattande barn, och vilt dansande pensionärer. Vems regi tar jag emot, Guds eller djävulens? Någon ängels eller demons? Tar jag överhuvudtaget regi och måste man det? Jag lyssnar på The Cure ikväll, plattorna Faith och Pornography, precis som jag gjorde det 1982-84, i ett annat liv. Torsdag: Jag har missat 40 av mina snart levda 55 år. Livet med dess psykiska sjukdomar har kört över mig, kastat mig långt in i ett svart och kallt träsk i vilket jag har kämpat med att hålla huvudet ovanför ytan. 
Jag har en känsla av att alla människor, då och då, har det mer eller mindre kämpigt med sitt psyke, och att vi, som det står i Bibeln, lever i den sista tiden, då djävulen skruvar upp sin terror till max därför att han känner sig så jävla hotad. Många av oss människor är speedade, splittrade, och olyckliga i själen. Vad är meningen med livet? Själen vill andas ljus, långsamt, i den innerligaste frid och glädje. Ibland så känner jag mig som ett UFO, hitsänd till Jorden som observatör och sändebud från en främmande makt. Vad ska vi göra med multiproblemet Jorden? Hur kan vi åtminstone lindra katastroferna, och hur kan de fattiga vara så jävla fattiga och de rika så jävla rika? Djurarten människan är djävulskt duktig och effektiv på att förstöra för sig själv och för djur och natur. En dag så ska vi var och en dö. Så är det, och det är så det är. Därför så är denna dagen som är så ytterst viktig och värdefull. Jag tror att det är kärleken som håller oss vakna, får tiden att gå och ger livet en mening. Likgiltigheten är en tidlös och meningslös dröm. En mardröm. Kärleken ställer saker och ting till rätta och fyller livet med värme och ljus. Jag behöver folk att ge min kärlek till. Jag behöver folks kärlek lika mycket som en växt behöver ljus och vatten. Gud jublar när vi människor öppnar oss och älskar varandra. Vi är ämnade för glädje.