Att gå in i en skog
är att inleda ett samtal
med en främling som gjort mig nyfiken.

Jag är lite rädd men nyfikenheten är större.
Jag vill veta vem den är.
Jag går in.

Det första som slår mig
är skalan av mörker och ljus
hur det skiftar och spelar som orgeln i kyrkan.

Det oborstade och okammade är det bästa.
Urskogen
med dess ris, grenar, stammar, mossor och sten.

Här finns så mycket att lära
bara jag lär mig lyssna på det nya språket
knak, brak, sus, dus, pip, skrik och den dova underjorden.

Huller om buller, stock över sten, kadaver och skelett
här levs livet med döden som kompis
här luktar naken kvinna...här luktar evighet.

Här luktar allt det vi inte talar om därborta
jag blir kär i en rot
och vattnar mossan med mina obegripliga tårar.

Impulsen att älska slår mig till marken
men skogen är inte längre en främling
dess känslor besinnar mig och skriver en dikt.

En dikt som handlar om oss som lever
en dikt som andas skogens hemliga mystik
att bara få vara med om allt...är allt.