Jag dansar på ett sätt som jag aldrig dansat förut. Det uppstår ur mig och som vanligt låter jag det ske, låter den ske, dansen. Men den här har jag aldrig förr fått vara i, och jag minns hur min stora kärlek dansade – knyckigt, smått hoppande och jag minns också att jag blev så jublande glad och häpen när jag lyfte blicken och tittade på hennes ansikte, som var så glatt på ett sätt som det inte finns ord för. Hon var så fantastiskt självironisk i den dansande stunden, men vad vet väl jag, att hon sprängde sig igenom den självironiska vallen och därför blev tusenårigt glad, vidöppet urtidsglad. Men jag dansar inte som hon, jag råkade bara på samma gång komma ihåg hennes dans och sedan hör jag Ögon känsliga för grönt och jag visste inte att den skulle komma efter den låt som framkallade min dans. Nej, det här är ingen efterkonstruktion, och det var just Ögon känsliga jag överraskande plötsligt och våldsamt grät till i spaghettin efter att jag flyttat ifrån oss, ifrån vårt hem för tjugo år sedan och ifrån vår lilla familj och jag var bara tillbaka hemma för att motvilligt hämta ett eller annat; du var på jobbet, pojken på dagis, jag hade kvar nyckeln. Du ledsnade senare på min tröga utflytt, ställde i trapphuset en kartong med slumpvis krafs som du bestämt var mitt av skäl som kanske inte heller du begrep och när jag senare frågade svarade du att jag fått dem som present, vilket var lögn. Vi hade fått dem och jag förstod nog, men kanske inte just då, att du tyckte jag var långsam, vilket jag inte var, jag kunde inte flytta snabbare, för att du behövde få ut mig fort, och just det fattade jag efter en tid, det jag nu nästan glömt och det var ju länge sedan du var i mitt liv och säkert ännu längre sedan jag var i ditt. Att jag för några veckor sedan, när jag bett dig komma och hämta lite porslin som jag inte ville ta med mig eller kasta när jag nu flyttar till en annan del av stan och du svarade att gärna, ser att du vet att jag ser att jag har varit inne i dig förändrar ingenting.
Och jag gråter också nu idag en stund, till minnet och låten, men bara lite, jag orkar inte förlora mig i det där, vill ägna timmarna åt annat, vad vet jag inte riktigt, lyssna på duvorna och titta ut efter kråkorna, och innan låten är slut kommer ett sms av min numera utflugne och vuxne son och jag läser det och han berättar om en särskild gitarrist som han just upptäckt och så börjar jag gråta igen, just när jag nästan slutat.

På ryggens högra sida, i själva verket inne i, värker det då och då och på samma punkt plötsligt till. Inte som hugg, men på ett sätt som inte går att beskriva, mer som att en ytterst liten och skarpslipad silversked gräver där inne. Det luktar här och var i mitt hem av urin eller nattgammal säd, ja, jag vet att jag onanerade i natt och lät säden torka in i lakanen, men jag har duschat, om inte så fort jag vaknade så i alla fall framåt eftermiddagen. Lukten frigörs i milda stötar främst eller kanske endast när jag sätter mig ner i fåtöljen bredvid bokhyllan. Är det för att jag just satt mig där och att min mittpunkt därför kommer som närmast min näsa, närmare än när jag står eller ligger - är det jag som luktar? Doften av kaffe är, då jag häller det heta vattnet genom filtret, vilket jag alltid gör – jag känner att jag behöver säga det, för inte är jag en gubbe, jag hoppas att jag inte är det, men veta kan jag inte, det kanske är uppenbart för alla andra - ovanligt stark idag. Ute regnar det precis hela dagen, timme på timme med vatten som faller och jag lämnar inte bostaden och jag tänker att maskarna och sniglarna nog är glada. Idag förstod jag, efter en månad i mitt nya hem, att en viktigare orsak till att jag så gärna står vid fönstret än den jag sagt mig - ja, att gården är så genuint rar och fasaden på andra sidan så mångfasetterat fin på ett närmast centraleuropeiskt vis - är att jag saknar människor (jag märker att jag blir glad när jag råkar få syn på någon). Jag ska snart försöka komma åt den där dansen igen, prova hitta den i kroppen, välja samma musik, men jag tror inte att det går. Men man vet aldrig.

*