En gång för länge sen var jag så normal att jag försvann, jag var så till den grad ingen att jag inte ens fick stryk. Men sedan tog jag antabus, började gå i terapi och fick som ett brev på posten uppleva förälskelse, passion och himmelsk erotik med bland annat situationer vari min själ tittade ner på oss två kroppar som älskade ihop. Och så mitt i steget kom min beskärda del av förvirring, separation, lättnad och gråt. När allt var över gungade på tapeten i mitt akut hyrda möblerade rum skuggan av en väldig hängbjörk som ett nattligt hav, ömsom själva vattnet, ömsom allt där under (som en vilt pulserande stendammslunga) - och jag tänker till kaffet i detta precisa nu att smärtan har gått över men inte kärleken och jag tror faktiskt inte att just det är något jag hört på radion eller läst om.

Ur allt detta kom ett kärleksbarn och jag blev med tiden alltmer pappa och igår var hela mitt blodomlopp ersatt med sirap, för jag var nere i källaren i det hem jag nu lämnar och fann och plockade upp min utflugne sons små t-shirtar ifrån förr, jag hade vikt dem så snyggt en gång i tiden, så noggrant att jag undrar om det var jag. Måsarna ifrån viken om hörnet skriar så skönt att jag dras emot mitt fönster utan att jag tänker på det. Jag tittar lite irrande ner och upptäcker att jag på min nya plats i livet har en hägg på gården som börjat blomma och jag kastar en mer fokuserad blick åt fasaden mitt emot i hopp om att få se ett hyfsat behårat kvinnokön genom ett par tunna trosor. Häromdagen fick jag se ett par bröst.

*