Skäggstråna växer inåt, frasar som mumifierade flugor mellan fingrarna. Tandgluggen vidgar sig och när jag stryker med händerna om okbenet upptäcker jag att huden ligger tätare mot skelettet. Färgen på huden har förändrats och vetter de här åren mot gult och grått, och det sneda leendet kommer spontant. På sätt och vis är jag lycklig, förstår det av att mitt huvud kastas bakåt vid skratt och det gjorde det aldrig förr, inte förr i tiden. Men jag är också olycklig, eftersom mitt förstånd inte räcker för att ge mig svar på frågan varför det inte ligger en naken kvinna med giriga ögon i min säng och vill ha mina smekande händer, min nästipp och mina öronsnibbar, och tillsvidare ingen annan. Det är nog bäst att hålla honom kort, kanske de tänker, de som jag kontaktar, inte uppmuntra genom att svara på sms inom ett dygn, och det är nog bäst för mig att jag inte grubblar mer på det. Men jag är här, ska i alla fall ingenstans, kan just inte. I väntan på hjärtattacken och den stora oredan, eller all slags luftburen tystnad, en hajattack mot buk och bål.

*