Jag saknar kaffekasken. Jag saknar mitt eget lustiga ansikte till snapsen. Jag saknar en starkölsburk i näven, som en del av näven, att klämma på. Jag saknar Susannas andetag. Jag saknar Maritas orgasmer: som en stjärnhimmel över Torneträsk i januari, som ett akvarium fullt med brasilianska fiskar. Jag saknar Sune Mangs. Jag saknar mitt barns småbarnsröst. Jag saknar Knoll och Tott, jag saknar Pigge och Gnidde. Jag saknar ett väldigt bra kök i Karesuando; hur det luktade av snus och sik, hur kanterna i rummet var liksom runda; hur skriken och skratten av de respektlöst berättarglada människorna studsade mot väggarna, de utdelade blickarna av förakt och ömhet; fiskfjällen i diskhon, potatisskal i slasken; de vittvättade fötterna i kors med de nogsamt klippta tånaglarna på en galonklädd kökssoffa; darrande händer plockande om ett vithårigt huvud. Jag saknar knacket på en snusdosa i silver, och en gummas surrande.
Jag saknar Hasse och Tage, jag saknar Olof Palme. Jag saknar de där mjuka byxorna, de för korta som sladdrade vid fötterna och stramade över låren och hängde om rumpan; med resår som någon gång genom trasigt tyg blänkte till likt en jämn tandrad; ärtgröna eller senapsgula skulle de vara, byxorna. Jag saknar anblicken av dem. Förknippar dem med bubblande kokkaffe och mariekex i en verktygslåda, Saxons veckotidning och fjärilar på kakelplattorna.
*
Jag har kaffe, gott kaffe. Jag har minnet av Susannas andetag under mina ögonlock, medan jag närmar mig min egen utlösning. Efteråt är hon, som sig bör, upplöst. Efteråt ligger en grå filt över ansiktet, och under huden - ibland omsluts jag av en sällhet som liknar en narig äng med prästkragar inte långt härifrån, andra gånger är filten våt även efter den har torkat.
Jag har Bredäng och Skärholmen; svarta och röda hjärtslag vid betongtorgens bärande pelare och i fickorna har jag knutna nävar; i en tiolitershink ligger kulörta trasor, mer eller mindre utsugna, och örfilar som jag dagligen får; vanligt svammel om väder och vind, i huvudet vinjetten till Hylands hörna. I mitt kök luktar det av potatis och en obestämd fläkt av talg. Jag har vältande kaffefilter i diskhon; jag har under bordet de bara fötterna i kors med slarvigt klippta tånaglar, ibland kärleksfullt småsparkande en eller annan. Jag har händer om ett trött ansikte, oftast mitt eget, naglar mot ett skägg, alltid mitt även om naglarna understundom är en annans. Här lever människorna tills de dött eller flyttat härifrån och tillsvidare doftar det liv: instängt och pågående.
*