Jag upplever rätt ofta att du som kvinna
har en kvalitetsmässigt annan uppfattning
om vad det betyder och HUR DET KÄNNS
att tala...att använda språket muntligt.

Är det inte så att du liksom känner det som att
du ÄTER när du pratar. Att du tuggar.

"Vilket tugg" !

"Det är svårsmält det du säger".

"Och svårt att svälja".

"Det lugnade mig det du sa".

"Dina ord äcklar mig".



Jag letar uttryck med anknytning till mat.



"Modersmål".

"Ha mål i mun".

"Att lära sig ett annat språk är som att bli
en annan person".

"Det där kommer du att få äta upp".

"Mat och språk ger oss vår identitet".


För mig är språket blott symboler.
För dig tycks det ha en fysisk kropp, en massa.


"Det hon sa väger tungt".

"Ja fast hon var rätt så långrandig".

"Jag tyckte hon var tvär och kort i tonen.

"Hon bet ifrån menar du".

"Jo men hon åt upp halva orden".


De här påhittade exemplen kan ju lika väl
handla om vad mannen säger. MEN för honom
är det likväl blott symboler och säger ingenting
om honom som människa.

I praktiken betyder det här att kvinnan
säger åt mannen: "men du lovade ju".

"Ja men det var ju bara nåt jag sa".