Nattparantes
märkigt det där hur lite jag vet om natten. plötsligt är den bara där. en karlavagn som syns genom springan i fönstret. en kallhet från utanför. kudden är ingen vän. kniper ögonen så hårt ihop att det spänner i pannan. ändå alla bilder. vi far omkring i rasande fart. en liten fiat du och jag. hela baksätet fullt av kött. men just då känner vi inte lukten av blod. allt är flod. det finns inget mål. allt är en slingrig väg. helljuset leder någonstans. när vi stannar står slottet på vänster sida allt annat är vatten. köttet tinat och nu känner vi doften av blod. men det är inte det som skrämmer. bredvid det högra tornet sneglar en måne mot oss. liksom talande och vi spetsar våra öron. det behövs inget språk. dörrarna liksom öppnar sej själva och vi simmar ut. fiaten lyser turkos. den är väldigt vacker i just det där skenet. köttet tänker jag innan jag ser bilen försvinna i vattnet och det bubblar. vart är hon frågar mannen på vindsurfingbrädan. ni skulle vara två. men mitt språk var någonannanstans. och den där känslan att du inte var nära. den där känslan. som jag liknar så mycket vid döden.
Prosa
av
Bjarne Nordbö
Läst 802 gånger och applåderad av 17 personer Utvald text Publicerad 2021-03-18 20:52
|
Nästa text
Föregående Bjarne Nordbö |