Kanske var Alice Miller inte först med att "avslöja"
hur lätt generation efter generation låtit föräldrarna
med sina gärningar, vara ifred och gå fria från de
mest sjuka saker de gjort mot sina barn.

Men hon var definitivt en av de mer färgstarka och
övertygande.

Hon stod alltid på den svagares sida. Dvs barnets.
Det fanns inget annat val. Jag menar, i hennes
fotspår, att det FINNS inget annat val. Känner
man sig själv så står man på barnets sida.

När jag här på poeter publicerar nåt som
har med mina tankar att göra, angående
dåliga föräldrars inverkan på barnens
kommande sätt att försöka vara människa
möts jag överraskande ofta, otäckt ofta,
av de attityder som Miller satte fingret på,
skrev om och härledde till den omedvetna
stafett vi kallar UPPFOSTRAN och som
går ut på att lära barnen att de är sämre
än de vuxna FÖR DE KAN ÄNNU INTE DET
SOM DE VUXNA TROR SIG BEHÄRSKA:
att kontrollera sig.

Föräldrars våld mot de egna barnen ! Som
handlar om att få dem att lyda. Dvs
att kontrollera sig. Det hela samhället
eftersträvar.

Det har tusen ansikten men kan alltså
enklast sammanfattas med ordet UPPFOSTRAN.

I uppfostrans namn får man ta till i stort sett
vilka metoder som helst, för att få barnet
dit man vill. Var och en av oss
har berättelser med sig från sin tidiga uppväxt
som alla beskriver den vuxens självklara rätt
att tala om för barnet vad livet är, vad det går ut på
och hur man ska uppföra sig. Inte för att
bli älskad men för att bli sedd som en ordentlig.

Uppfostran har samma status som bönen har för
den religiöse och uppfostran är därför som Bibeln.

Rättesnöret.

När jag senast beskrev hur jag ser på det
vi kallar kvinnovåldet, nämligen som något
som startat med två dåliga föräldrars bristande
speglingar av såväl pojke som flicka, möts jag
av hån, fortsatta system-generaliseringar
och förklaringar om kroppens kemi.


Ingen vill eller törs ifrågasätta föräldrarna.
Det är tamejfan tabu än i dag att tro att
föräldrar kan framkalla monster.

Ändå är historien full av "goda" föräldrar
vars barn växt upp till diktatorer, mördare,
psykopater....mm mm mm.

Inklusive kvinnomisshandlare.

Att jag själv aldrig slagit en kvinna och
heller aldrig umgåtts med någon man
som själv skulle ha gjort det, kommenterades
inte med ett enda ord. Men va fan kan det
bero på att jag lyckats undvika dessa fenomen ?

Jo jag har fått respekt för mitt eget sätt att
vara jag. Ingen har behövt säga till mig att
det är fel att slå. Det självklara i det
sitter i ryggmärgen. Inte med hjälp av
förmaningar utan med hjälp av att föräldrar
aldrig gett sig på mig eller mina syskon
eller varandra.

Vart tog sen mina ord vägen där jag frågade
om kvinnor har sämre luktförmåga än jag och andra
karlar som är rädda för våld har ?

Har boken "Kvinnor som älskar för mycket"
totalt fallit i glömska ?

Om vi är så rädda för våra sanna känslor mot
föräldrarna att vi hellre skyddar dem, tiger om dem
och förklarar kvinnovåldet med abstrakter,
ja då behöver vi ju inga föräldrar. De är goda.
Punkt slut. Men inte så goda att vi inte
skulle klara oss utan dem heller.

Vi tiger ihjäl oss själva i samma grad som
vi förnekar föräldrarnas dumheter och våld
i uppfostrans namn.

Med det goda följer ock det onda och barnets
eget hat för att kunna komma bort från
barndomshemmet, växa till en vuxen, mogen,
oberoende person som respekterar sina
medmänniskor.

Ju bättre vi har haft det, ju lättare
är det att hata sig loss från den underbara
skiten vi älskar men måste döda.

Ju värre vi har haft det
ju sjukare blir vi och stampar mest
på stället för vi inte har fått
ryggsäcken packad med det vi behöver.

Jag skulle hellre låta mig skjutas än att
våldta och slå min kvinna. Hon som
delar mitt allt. Det gjorde pappa och
mamma med.

Black lives matter !!! Ja det vore väl fan annars !
Fy fan vilken förnedrande slogan de svarta tog till.

Men Parents matter....also. Vi behöver dem
för att kunna slå på, skämmas för, ha skuld till.
You name it !

På gott.

Och på ont.

När resultatet blir våld ska vi inte skylla
på nånting annat än det vi fått med oss.

Det är det enda vi kan ta på med våra
sanna känslor. OCH ta ansvar för.

Begriper vi inte det så då vete fan !