Varför känner jag klaustrofobi
och panik över att befinna mig
i Sverige? För att det finns så
lite existentiellt syre här, och
för att nästan alla människor
är precis likadana, det är väldigt
mainstream och förutsägbart.
Alla problem ska till varje pris
förnekas och reagerar man med
lite frisk aggressivitet så kommer
polisen och kör en ned till akutpsyk.
Poeterna skriver snällt anpassad
underhållningspoesi och älskar
att få bekräftelse och beröm.
Pä TV sitter en robot och
pladdrar om kriget i Ukraina
och farbror Doktorn på kliniken
säger att jag måste hålla ut i
30 år till och jag lägger mig
på golvet och gråter som ett barn.
Små gröna män springer uppe
i taket och sjunger Evert Taube.