...familjen och släkten är en slags Psykiatrisk klinik där patienterna lallar omkring och säger precis vad som faller dem in. Lögn är sanning och sanning är lögn. Ett av barnen, en flicka, härbärgerar alla de andras oerhörda och outtalade ångest, och hon tror att det bara är hennes ångest som det handlar om. Svarta och ensamma är hennes dagar och nätter för hennes så kallade föräldrar har fullt upp med sina egna självförvållade problem. På BUP så proppar man i flickan psykofarmaka då hon har börjat skada sig själv ganska så allvarligt.

Mamma och pappa går på stesolid och rödvin men skärper alltid till sig när socialen kommer på besök och skyller på att flickan är utsatt för mobbing i skolan. Pappan är en framstående ingenjör på Volvo och mamman en hyllad violinist i Radiosymfonikerna, så fasaden är alldeles perfekt. Året är 1968 och Sverige njuter av sin euforiska högfärdsgalenskap och jublar i sitt ofattbara materiella välstånd. På alla de fina och toppmoderna mentalsjukhusen sitter de som inte hängde med i utvecklingen och som fick alldeles för mycket psykstryk för att de var så jävla allmänt undermåliga, och på tok alldeles för lite kärlek, stöd och empati.

Fullegubbarna tar sig in på sjukhusområdet och våldtar de mentalt rubbade kvinnorna men vem fan bryr sig? Statsminister Tage Erlander är så nöjd och glad över det mönstersamhälle som han och hans fullkomligt klanderfria parti har skapat på några decennier som genom ett mirakel. Men den hänsynslösa elektriska chockbehandlingen på landets mentalsjukhus är inte varken rolig eller behaglig att vara utsatt för utan att ha ett dugg att säga till om, eller att tvingas i hibernal och vandra tillsammans med de andra neuroleptikazombiesarna i korridoren i korridoren i korridoren som inte har något slut, i det så kallade livet som inte har något slut.

Sveriges motorer går på högvarv. Nöjda och glada ska medborgarna vara för annars kan straffet bli att hamna i helvetet, på ett oerhört toppmodernt och fantastiskt mentalsjukhus.

Året har blivit 1980 och den lilla flickan har blivit vuxen och en prostituerad heroinist på Malmskillnadsgatan i den vackra kungliga huvudstaden Stockholm. Hon flydde från sin familj och släkt, det utpräglade dårhuset som det inte gick att andas i. Nu säljer hon sex till olyckliga och motbjudande gubbar så att hon har råd med smack ett dygn till. Hennes liv är ett surrealistiskt inferno men hennes likgiltighet är total. Heroin är det som gäller.
Mamma och pappa går fortfarande på stesolid och rödvin. Våren har kommit till landet och de lyckliga småfåglarna sjunger i buskar och snår.
Sverige är i alla fall ett mycket bra land att leva i intalar sig människorna som liksom har börjat känna sig allmänt konstiga i huvudet, en känsla av overklighet och alienation mitt i all denna underbara äktsvenska överflödande välfärd.
En av dessa oförtjänt drabbade snälla och rekorderliga svenskar får diagnosen paranoid schizofren och han blir sig aldrig sig lik igen av den enkla anledningen att Psykiatrin inte har en aning om hur man botar den sjukdomen. Sjukdomen är dock fullt möjlig att bota, med kärlek och sanning. Men det har inte Doktor Dryg och hans kollegor den ringaste susning om. Samhället är en maskin som äter folks självkänsla och integritet. Men själen är större än världen och varje människa är större än sin situation...