Nej man blir inte identitetsförvirrad
av en diagnos.

Det är precis tvärtom.
Man får inte hjälp i uppväxten
med att vara sig själv
utan blir mer och mer osäker
på vem "dom" ser och vem man är.

Den osäkerheten kan senare komma att få
en diagnos.

Människor som leker desperat med sin
kroppsidentitet, byter och byter tillbaka,
blir aldrig nöjda
för att omgivningen inte kunde bekräfta
pojken/flickan för det kön han/hon hade.

Det finns inget "tredje kön".
Det finns två biologiska kön.
Att inte bli hundraprocentigt bekräftad
i det biologiska könet
gör att barnet börjar grubbla över faktum
och göra om faktum till en gåta
som inte har nåt annat svar
än att omgivningen har misslyckats.

Den här personen börjar fokusera
mer och mer och mer på sin kropp,
sina känslor, sina tankar och mening med livet
och glömmer bort hur det var att växa upp
med sina osäkra och förvirrande föräldrar.

Dessa föräldrar har själva haft problem
med att bli bekräftade för den de fötts till.

Att göra om psykologiska problem
till kroppsliga problem
är inte lyckat.

Begreppet "att somatisera" brukar betyda
att psykiska smärta görs om till en kroppslig smärta
men det kan utvidgas till att betyda att det psykiska
öht inte tas på allvar utan transformeras helt
till att bli en fråga om kropp.

Vi märker inte det så snabbt idag
därför att vi lever i ett avpsykologiserat samhälle
där känslor blir till kroppsliga sensationer
och där frågan om hur vi mår
ofta besvaras med hur mycket vi arbetar och tränar.

Själen måste återvinnas varje dag
i en sån miljö.

Barnet i oss !

Den lilla flickan och den lille pojken.

Varken mer eller mindre.