Jag har gett dig ett liv, jag kan ta det tillbaka (in i mig), men jag kan inte ge det puls
och det är jobbigt för en person, med impuls, behov, kontrollbehov
att inte kunna torka bort imman av din andedräkt från fönsterglaset då den egentligen inte ens är där (längre)

Du kan skriva in en person i en dikt, men du kan inte ta personen ur dikten, ge den armar och ben, få den att vandra mitt ibland oss, hålla armkrok, busvissla med en mun du inte än fått på plats (i dikten)
hur hårt du än koncentrerar dig på den omöjliga möjligheten att dansa med en tecknad figur

Däremot kan du koncentrera dig tillräckligt länge, för att vägra acceptera dens icke existens, så hårt, att du tillslut ger den kraft, till att driva dig till vanvett, till sinnessjukdom, till dröm (till sömns)
då du ser dammkorn flyga utan vingar, hör en köksstol i ett annat rum knarra (samtidigt som du sjunger

Fjäriln vingad syns på Haga…)

trots att det bara finns din bak i lägenheten, som kan ge den tyngd nog, till att tränga sig in, i ditt öras kramkalas av ljud, du som inte ens tycker om Bellman

men ändå fortsätter att sjunga

"Varje blick hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går".

Så stark är din envishet, din fantasi, att den kan driva dig utför ett stup, få dig att sätta dig på ett flygplan med okänd destination, som avgår från Sturup, om en trekvart, om du vill med

Men idag ska jag leva här hemma, inte i främmande land, troligtvis så även i morgon, därefter är för långt fram för att ens ana vad som rör sig runt krönet, att kunna tolka vad något ska bli för någonting, vad för något, som kanske ska bli till ingenting

Och jag sjunger på Bellmans epistlar, jag har lärt mig hur man idisslar, och sväljer, saker man inte tycker om
tillräckligt många gånger, för att överleva, resan fram till kyrkogården, där jag ska vattna blommorna på din grav, sedan vandra hem till fots, de få hundra metrarna, där du och jag en gång bodde med våran katt…

Men jag har bara precis passerat sjukhuset, där jag såg dig för sista gången

Så tills jag kommer fram, får jag skriva in dig i en ny dikt, i en ny saga, i en ny värld, där du kan få existera, om det nu är så, att där du nu är, där är det svart, och tyst, ett borttonat kramkalas av ljud, en halvmeter under marken

Det var en gång…