Du har varit död alldeles för länge, du är oumbärlig, tystnaden är ensam, förfärlig, och jag känner dig i allt jag åstadkommer, i mina ord, i lätena jag gör, när jag gnuggar mig mot kudden, lovsjunger sovmorgonen, stönar efter upptäckten av en ny dag, där jag märker jag att jag har kopierat dig, att tatueringen sitter djupt graverad, att dina tankar har gjort mig inspirerad, att förändra världen, att beröra, att krossa människornas förmåga att förstöra, och du får stanna, du får smeka mig, du får leka med mig, du får göra mig galen, för jag behöver dig, hur litet det än är, som du har att säga inuti mig, för tanken på att kapa bandet, släppa dig helt, är inte möjligt

Jag tar livet på lek, numera, men det finns ett allvar som jag måste ta tag i, som jag måste acceptera, för att kunna börja leva, med konflikten, att vara mig själv, utan att helt uppslukas av dina värderingar

För jag är ingen kämpe, ensam, jag behöver tvåsamhet, någon som vet, hur jag är, som kan sparka igång mig, bära mig framåt när det blåser, när en dörr slår igen, och låser omkring sig, då behöver jag, en nyckel, en nyckelknippa, som fångar mig, som tar hand om mig

För jag må ha tagit kliv framåt, men jag var van vid att du var allt, nyckeln, alla nycklarna bredvid, ringen på mitt finger som de satt i, allt annat känns som ett substitut, och det ska inte kännas så, det är en nödvändig förändring, en förändring som du tvingade på mig, och jag ska låsa upp dörren, bege mig ut, inte som förut, men jag ska ta er i hand, och låta er, föra mig framåt

Älskling, jag ska leva för dig, älskling, förlåt, men nu måste jag göra det omöjliga, jag kapar bandet, tillsvidare, i morgon, förlåt