EM i England har bjudit på fotboll
som aldrig tidigare skådats vad gäller
kvinnofotboll. Jag föredrar det ordet
framför damfotboll.

Det stod 1-1 i finalen mellan England och Tyskland
vid full tid. Vid 119 minuters spel står nummer 18 Kelly
för några fantastiska prestationer. Hon kämpar
till sig en hörna för England i kamp med två
tyskor. Hon viftar till publiken på Wembley,
nära 88 000 åskådare, att heja extra mycket.

Kelly hörde inte till laguppställningen från start
utan byttes in först efter en timmes spel.

Hon tänker först själv slå hörnan när en annan
spelare i sakta mak lunkar fram och gör jobbet.

Lyran hamnar så småningom framför just
Kellys fötter som drämmer på en första
gång, får retur och klämmer andra gången
in segermålet 2-1.

Hon rusar iväg, vänder sig ängsligt om för att
kolla att domaren, från Ukraina, inte blåst
och vinkat för off-side men det är grönt.
Hon drar av sig tröjan och använder som
flagga. En underbar syn på alla sätt och vis.

När England vann "herr-VM" 1966 var "damfotboll"
fortfarande förbjuden i landet, nota bene !

Inga slagsmål. Ingen rökelse från publiken.
Inga bomber. Ingen jävla skit på eller
utanför plan. Efter slutsignalen kramar
lagen om varandra. Engelskor tröstar
tyskor. Glädje. Sorg. Utan aggression.

Vi karlar har MASSOR att lära oss
av er kvinnor.

Att Englands tränare Sarina Wiegman
är tyska gör inte saken sämre.