Gränspsykostendenser. Folk tänker i banor som leder till helvetet. Jag var i helvetet för fem år sedan på Växjö rättspsyk under ett års tid. Personalen var allt från usel till riktigt bra. Stämningen var domedagsmässig och läkaren ordinerade 20 mg antipsykotisk medicin som gjorde mig sjuk. Det var fullbelagt på Örebro rättspsyk så jag hamnade i Växjö och gick omkring som en håglös och rastlös zombie.
En manlig personal skrek åt mig att jag skulle fatta att jag var inlagd på rättspsyk. Jag borde ha spottat honom i ansiktet. När jag kom tillbaka till Örebro efter ett år så fortsatte den tunga medicineringen i ett år till. Jag hade inte någon kontakt med mina känslor. Jag var en nobody. Psykiatriska läkare som inte vet vad de håller på med. Det får förödande konsekvenser.
Det blåser idag också. Den riktiga hösten har kommit. Jag känner mig övertrött trots att jag sov ganska så bra. Katterna är ute. Jag ska åka med min gode man och köpa en dator på netonnet. Kärleken är det enda som kan rädda upp situationen. Jag känner av min demons närvaro som en utpräglad känslokyla. Fokuserar på Gud. Ska ta en cigarett. Min kropp känns som efter ett världsrekord i triathlon. Positivisterna springer ifrån verkligheten. Det finns en optimism som är godtycklig och cynisk. Jag letar efter guld i min barndom, innan stjärnsmällen som snörde av min själ när jag fyllde elva. Jag ska ringa någon idag och ge min fulla uppmärksamhet och en kärlek som håller inför stormarna. Känslan av gränspsykos har börjat klinga av. En cigarett.
Katterna sprider energier av ljus omkring sig.