Det är så jävla synd att det skulle gå åt helvete för dig. Du var en så himla fin kille innan det började spåra ur med ditt liv. Lågbetald typograf på sextiotalet, fyrabarnsfar, och du var tvungen att sälja tvättmedel på kvällarna för att ekonomin skulle gå ihop. Ordförande i Unga örnar, sossarnas ungdomsförbund, omtyckt och respekterad i den kristna församlingen, en inspiratör och god lyssnare, inbitet idrottsintresserad och en god far till barnen.

Någon gång i början eller mitten av sextiotalet så fick du ett drömjobb som bokförsäljare på Bonniers, och du tjänade plötsligt 240.000 kronor om året. Du svängde totalt politiskt och började anamma framgångsteologin vilken var en strömning inom pingstkyrkan och som betydde att det var OK att vara förmögen bara man gjorde någonting bra med pengarna och hjälpte andra. Bibelordet om att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än vad det är för en förmögen man att komma in i himmelriket, det var bekvämt censurerat, ignorerat och bortglömt. På bilder tagna på slutet av femtiotalet och i mitten av sextiotalet kan man inte se att du är samma person.
Mycket talar för att du var bipolärt manisk, det är en eufori i din blick, en desperat hunger efter mer pengar, lyxiga saker, resor, kläder, alkohol, valium, kvinnor, etc. Familjen ser helt plötsligt överklassig ut på ett fotografi från 1965.
Du lånade dessutom 100.000 varje år. Det fanns inga gränser. Endast några år tidigare så sålde du tvättmedel på kvällarna. Det hade varit så mycket bättre och sundare om det hade förblivit så. Ett lugnt, modest och tryggt liv.

Du ser galet euforisk ut på semesterbilderna. Jag kan ju så tydligt se det eftersom jag själv är bipolär. Den 1 november 1967 så förolyckas din mellanson Håkan i en trafikolycka. Han blev 6 år gammal. Bristfälligt sorgearbete och en tung traumachock för hela familjen. Jag var 2,5 år gammal. Jag är rädd att du tog till både det ena och det andra för att döva ångesten och sorgen, alkohol, valium och sex. Där och då började din undergång. Du ser för bedrövlig ut på ett foto från julen 1968, manisk som World Trade Center. Manisk och otroligt allvarstyngd.
Du tvingar dig till sex med eran femtonåriga fosterdotter, så visst var du mycket allvarligt sjuk. I den psykologiska atmosfären springer jag omkring som tre- och fyraåring och jag undrade om jag kunda känna in mörkret bakom den lyckade fasaden. Du och mamma separerar på grund av din otrohet 1970 och vi flyttar till ett stort bostadsområde i utkanten av Örebro. Vad du sysslade med Ingemar under sjuttiotalet det vet jag inte riktigt. Jag vet bara att gick upp väldigt mycket i vikt och att kom och gick i episoder som är dimmiga för mig.
Du åldrades väldigt fort och såg till slut inte rolig ut. Du gick ned till den grad att det krävs mycket hjälp för att rehabiliteras och komma tillbaka till ett anständigt och drägligt liv.

Från 1975 på hösten så var du hos mamma och mig, för du avskydde att vara ensam. Sannolikt så led du av en ganska kraftig bipolär depression. Du bar en röd åtsmitande träningsoverall av märket Hunt. Varje dag var jag tvingad att konfronteras med din sjukdom.
Jag blev bråkig i skolan. Att försöka uppmuntra dig var som att försöka få kontakt med en zombie. Natten mot min elfte födelsedag den 5 maj 1976 så tog du livet av dig med tabletter.
Jag kom på skolgården på eftermiddagen och studsade med min nya basketboll. Solen sken och det skulle bli kalas med tårta och presenter. Mamma och min tio år äldre bror dyker plötsligt upp. Där och då började min korsvandring och i det långa loppet psykos och undergång. Du skulle jobbat kvar som typograf pappa och sålt tvättmedel på kvällarna. Du skulle ha förblivit en sann och god socialdemokrat. Du borde ha fått hjälp med din bipolära sjukdom, fått medicin. Tänk vad mycket roligt och fint vi skulle kunna ha haft tillsammans hela familjen. Tänk vad skönt det hade varit Ingemar att se dig vara i god form med ett leende som smälter is.