Den massiva svarta sorgen.
Förtvivlan, utmattning och apati.
Natten som aldrig blir till dag.
Att i detta hopplöst negativa
kraftfält sträcka ut händerna
efter hjälp, men det är ingen
där, så man fortsätter irra i
öknen utan vare sig karta
och kompass i en mardröm
som bara blir värre och värre.
Gud är död och psykosen är
ett faktum, ett tillstånd omöjligt
att vara i, vad ska jag ta mig till?
Tiden är förlamad och i mitt
huvud ett fritt flytande kaos.
Jag sträcker ut mina händer
efter hjälp men det är ingen där.
Ändå om det fanns någon där
så skulle den människan inte
kunna hjälpa mig för jag är död.