Sture var en sturig, vrång, cynisk, bitter, arrogant, självgod och godtycklig gammal ensam skitgubbe. Han hade absolut ingenting att leva för och tillbringade sina dagar på sin balkong och kastade sten på förbipasserande människor. Han skrek elaka saker åt dom.
Sture förbannade den dag då han hade fötts för hela hans liv var ett fiasko, misslyckande och besvikelse. Vissa dagar så ringde han till okända personer och skällde ut dom.
Hans enda vän var guldhamstern Nils.
Nils var också han starkt olycklig och allmänt miserabel till mods och hade gjort sju självmordsförsök. Livet var ett fritt böljande kaos som det inte gick att få någon ordning, reda och struktur på. Hårt deprimerad och gränspsykotisk började Sture kasta ut sina möbler och prylar från balkongen på sextonde våningen, men ingen reaktion från ett Sverige som var helt likgiltigt och apatiskt, stirrande som fullständigt förhäxade ned i sina älskade mobiltelefoner. Då dränkte Sture ned hela sig med bensin, tog bussen upp på stan, satte sig nedanför Engelbrektsstatyn och tände eld på sig själv så att han brann som en fackla. Det var i rusningstid lördag lunch men örebroarna lade inte märke till den brinnande Sture. Folk hade mycket viktigare saker att tänka på så som shopping, elpriset och vad de skulle äta
till middag, i en helt fantastisk och underbar självupptagenhet som utmärkte hela Sverige.
Så avled då Sture och det var ju för väl att hans jävla skitliv var slut. Ingen kom på hans begravning. Det var överhuvudtaget ingen som mindes honom. Jo guldhamstern Nils.
Vad hemskt det är med andra människor som inte är som man själv, men vilket underbart grådaskigt väder vi har.