Det är våren 1977 och jag ska fylla 12 år. Min pappa har tagit livet av sig ett år tidigare och jag är ganska så traumatiserad på grund av att jag inte har fått något stöd och hjälp. Det är ett gråväder inom mig, alldeles tomt och stilla, outhärdligt. Jag bär en mask av välmående, en harmonisk fasad inför min mamma och min styvpappa. Allting måste ju vara bra. Alla måste må toppen och i alla lägen tänka positivt och optimistiskt. Det är så livet alltid har varit. Min ångest, rädsla och förtvivlan måste jag bära ensam, som Jesus när han bar sitt kors. Jag har kommit på den perfekta strategin att svälja ned ångesten, stänga ned och helt enkelt bara förtränga. Då blir jag euforisk, upptrissad, lycklig och populär bland kamraterna och flickorna. Glada måste alla människor vara annars så går världen under. Om man inte är glad så är man en jävla svikare och tråkmåns. Jag flyr in i rockmusiken och fantasierna. Jag lyssnar på KISS, The Runaways och Deep Purple. Jag lever i ett luftslott av inbillat välmående och det är inte någon som har en susning om vad jag sysslar med. Självdestruktivitet kan vara en underbar drog. Mamma är så glad. Björn Borg och Ingemar Stenmark är så glada. Hela världen är överlycklig och jag sitter i garderoben på natten u mörkret och har problem med att förtränga en alldeles överjävlig ångest och skräck. Jag har sett på Frankensteins monster på kvällen och jag går in till mamma och styvfarsan för att få stöd och tröst, men då kommer styvpappan och tar mig hårt i armen och ryter att jag får skylla mig själv och att jag ska låta honom och mamma vara ifred! Jag undrar om det var den natten som jag gav upp. Att ge upp är också en underbar drog och en väg allt längre in i vansinnet. Jag gör dumma saker, stjäl saker från kompisar, plågar insekter och skjuter ihjäl fåglar med luftgevär. Jag avskyr mig själv, jag är ful, dum och värdelös.

En morgon när jag cyklar till skolan så cyklar jag bara förbi den och fortsätter upp genom stan ned till den gamla delen av sjukhuset där jag en gång föddes. Jag går omkring där hela förmiddagen och tittar på läkare och personal och suger i mig tryggheten och den mänskliga värmen. Jag behöver ju fundamental hjälp för mitt psyke håller på att gå i småbitar. Jag känner mig väldigt konstig i huvudet, en känsla av absurd overklighet, en mardröm som det inte går att vakna upp ur. Det är sånt som jag inte kan berätta för någon. Jag är så duktig på bära mitt kors. Jag är snart 12 år gammal och jag är så tapper, uthållig och modig. Föräldrar kan man inte prata känslopjunk och annan skit med. Livet ska vara stenhårt och grymt.
Jag cyklar hem från sjukhuset och på bron över motorvägen säger jag högt: Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen.
Jag är synsk. Det gick åt helvete för mig när jag blev vuxen, det gick maximalt åt helvete med psykos, bipolär sjukdom, psykosomatiskt trötthetssyndrom och tvångssyndrom.
Nu för tiden så mår jag hyfsat bra men jag tänker på alla barn och ungdomar där ute som inte mår bra psykiskt. Har folk skaffat barn så är det deras plikt och ansvar att ta hand om dom, speciellt när dom krisar. Att älska sitt barn är att finnas där för dom vad som än händer. Att älska sitt barn är något fundamentalt.