Bilden är gryning och brusig; en svärta som bubblande lera, ett hypnagogiskt landskap. Det enda ljud som hörs är en avlägsen siren. En mening textad i strama vita bokstäver blinkar över TV-skärmen.

Vi vet inte om detta är ett test.

Vardagsrummet är tomt och persiennerna stängda. Tunna blad av gult gatljus ligger utmattade på den smutsiga mattan. En blek hand, med torkat blod under naglarna, kan skymtas bakom soffan. Springande steg. Ett barn som skrattar.
På gatan utanför staplar skuggor förbi. Ett mörker lite mörkare än natten. De ser ut som människor, men de är inte människor; lyssna inte på dem när de försöker säga annat. Deras tänder är slöa och deras hunger oändlig.
Det finns tecken. Klockorna börjar gå baklänges, döda fåglar i köksskåpen, påträngande telefonsäljare, känslan av att vara bevakad. Ibland får man ett kuvert med illaluktande, pudrig gravjord. Kuvertet kommer levereras av en kommungubbe med grus i blicken och en stank av död omkring sig.

Men oroa dig inte. Det kommer gå fort. Kom bara ihåg att vi fortfarande inte vet om detta är ett test.