Att ha två föräldrar som endast är närvarande fysiskt, inte psykiskt med själ och hjärta.
Att vara en hårt missbrukande 15-åring ensam med all sin ångest, rädsla och förtvivlan.
De så kallade föräldrarna är övertygade pingstvänner som tror att Gud ska ordna allting och att de aldrig har gjort några misstag.
Deras son orkar inte vara i nuet och sitter uppe i skogen och sniffar kontaktlim så att det står härliga till, det riktigt sjunger i hela tillvaron.
Pappa är bipolär manisk och ska straffa Gud för att mellansonen dog i en trafikolycka.
Det är sprit och valium samt sexuella excesser.
Det är pengar och prylar och misskötsel av firman. Det är ett accelererande vansinne och dekadens och ett följdriktigt självmord om 8 år.
Mitt i kaoset står jag 3 år gammal och tar in allt det outtalade, som en soptunna som snart är full. Jag flyr in i skivan Djungelboken och Blommig falukorv med Hasse Alfredson.
Jag hatar dig som pesten skriker min storebror och slänger sig ut från balkongen på andra våningen. Pappa står bara avstängt lugn och överlägsen och jag fattar ingenting.
Vissa barn har en väldig otur med att hamna i helt fel familj. Barnavårdsnämnden fosterhemsplacerar brorsan och jag undrar idag kunde de inte göra det med mig också?
Sex år senare, pappa har låst dörren innifrån till sitt rum och mamma och min farbror står och undrar vad de ska göra. Min farbror som är en gammal ishockeyspelare tacklar in dörren. Pappa är död för längesen.
Min vandring in i psyksjukdomens dimmor tar sin början. Det ska pågå i 40 år. Den grymma schizofrena psykosen är en korsfästelse.
Brorsan fortsatte i perioder med sitt missbruk och hävdar långt senare att han aldrig har haft några psykiska problem, vilket är nonsens.
Att växa upp i förnekande schizofren familj är otroligt förvirrande och psykiskt utmattande även fast det alltid brann en liten låga av kärlek. Jag fyller 58 år om en månad. Det känns som att livet har börjat först nu.