Vad himla härligt det är med hockey på natten.
Microvågsugnen vibrerar i sin längtan till havet. Det är alltid 1971 och jag surfar på den snygga vänstervågen i min späda hunger efter att bli älskad och sedd. Bilar som aldrig hittar hem.
Det mullrar inne i berget av en glad kärlek som vill göra uppror mot mörkret. Jag har för längesen gett upp mina ambitioner att bli någon som jag inte är. Staden är en desperat tryckkokare av längtan efter att få vara med i litteraturprogrammet Babel och att finna vila och ro i 1971 med sina sjungande grönskande björkar. Det bor en tvååring inom mig med en ursinnig livskraft i sitt förädlade hjärta. Jimmie Åkesson och jag leker samlarbilder NHL. Han är den snällaste vuxna som jag känner och jag somnar i hans famn.