Min mamma och pappa tvingade mig att vara glad och hotade med bestraffning om jag fortsatte att vara sur och arg. Sen kom den veckolånga tystnaden då de låtsades som att jag inte fanns vilket var det allra värsta straffet.
Detta pågick från det att jag var 3 år tills jag drabbades av en fruktansvärd depression och gränspsykos i de övre tonåren då mamma och pappa kastade ut mig vind för våg. Empati är bara för de svaga och pinsamma människorna, de utan moral som har gett upp predikade mamma. Min psykiska sjukdom förvärrades och jag hatade mig själv för att jag var så svag, feg och ryggradslös. Pappa var alltid glad, en hyvens man som var en klippa i församlingen. Sudda sudda bort din sura min gick på repeat i mitt avdomnade och sjuka huvud. Samhället gick på högvarv i blindo och Doktor Sten Frisk såg på mig med illa dolt förakt och ordinerade en alldeles för stark dos antipsykotiskt vilket förvandlade mig till en avtrubbad zombie utan egen fri vilja. Mamma och pappa skrattade åt mitt tillstånd och min belägenhet och sa åt mig att jag alltid hade varit svag och totalt misslyckad, men att de verkligen älskade mig ändå. Jag åkte jojo in och ut på psyk i många år och mina före detta vänner hånade mig och kallade mig för en värdelös föredetting som aldrig kommer att bli frisk igen. På Fråga doktorn så hävdade Docent Lundin att alla psykiskt sjuka människor borde få hårda straff så att de tvingades att ta sig i kragen och rycka upp sig. Feldiagnosticerad och skräcksurrealistisk gick jag upp på vinden och hängde mig. Pappa och mamma, släktingar och de före detta vännerna satt och hånskrattade på begravningen. Prästen gick på heroin och ännu ett mord skedde i det gulliga välfärdslandet Sverige i vilket alla var glada.