Om man är väldigt skadad i själen och känslorna så kan man kompensera 
upp det med ett bländande intellekt.
Man blir en människa som går omkring
spelar normal och OK men naturligtvis
så får man det allt svårare att hänga
med längre fram då det ställs helt andra
krav med äktenskap och att ta hand
om sina barn. Det knakar i fogarna och
det känns som att man ska sprängas
då ens barndomstrauman gör sig påmind.
Man blir en dysfunktionell katastrof till
partner och pappa som exploderar för
minsta lilla skitsak och allting är andras
fel. Men utåt sett är allting strålande, man
är en respekterad och omtyckt kulturskribent
som ingen bara kan tro misshandlar sin
fru regelbundet. Intellektektets väloljade
maskineri som firar triumf efter triumf.
Frun vars självkänsla krymper för varje
när hennes make sektledaren visar var
skåpet ska stå. Av makt blir man hög
och euforisk. Som fascist har man full
kontroll på allt och alla. Som alltid blir
barnen lidande. Sonens återkommande
panikångest och dotterns ständiga
magvärk. Jag slutade besöka deras på
ytan idylliskt lyckade familj till slut för
att det var så otroligt olycksbådande
vibbar. Ett tjugoårigt äktenskaps totalt
bortkastade tid. Så banalt och så tragiskt.