Jag är en väldigt
social sorts ensamvarg.
Jag är inte rädd för
människor blir bara så
trött för allt som jag
tvingas hålla inne med
för att jag ska passa in.
Jag skulle vilja skrika och
vråla tillsammans
med folk ett trotsigt
vårskrik som Ronja.
För det mesta så sitter
jag och trycker i min
lilla stuga dagdrömmer
mig bort till samvaro med
Fjodor Dostojevskij över
en flaska vodka och ett
virvlande samtal angående
livets väsentligheter.
Vad spelar det för roll vilket
liv man har levt när man kan
fantisera precis vad som helst?
Jag har haft ett klart psyksjukt
liv men jag tror att jag är ganska
frisk nu för tiden jag är i alla
fall inte aktiv bipolär eller psykotisk.
Jag är en väldigt social sorts ensamvarg
och jag vill naturligtvis ge folk mitt allra
bästa som med katterna där kärleken
är ett helt naturligt och flöde av ljus.
Undrar hur Vladimir Putin mår.
Är han en harmonisk och lycklig person?
Hur känns det när Rysslands robotar
regnar in över Ukraina och hur känns det
när hela ens familj har blivit dödad?
Vad är det för fel på de onda människorna?
Hur ska mänskligheten kunna bli hel?
Hur ska man orka finnas till?
Vill man uppleva frid så måste
man resa till en annan planet.
För det är alltid något som
stör och som skaver.
Hur kan man skapa glädje?
Vad är det man kan skratta åt?
Jag går barfota på stigen genom
skogen efter regnet och ser solen
titta fram. Västergöken pockar på
uppmärksamhet och ett par rådjur
springer en bit bort. Jag känner mig
så rofylld och harmonisk och borta
vid bäcken tar jag av mig näck och
stiger försiktigt ner i vattnet
och sjunker ned mot botten.