Psykoterapeuten har personliga problem. Han är som de flesta andra hjärntvättad med en dumdryg och cynisk positivism och optimism.
Hans klients liv är kaos, fiasko och förnedring men psykoterapeuten ser ljust på hans tillvaro och framtid. Klienten går med ett par allvarliga odiagnosticerade psykiska diagnoser. Varför är det ingen som kan åtminstone anta det och föreslå klienten ett besök på akutpsykiatriska mottagningen? Han går omkring på stan och försöker spela frisk och OK, men naturligtvis så märker folk att han är sjuk. Sommarens friska maskiner ångar på och klienten har inget riktigt liv. Han är 25 år gammal och sitter fast i något som han inte har någon insikt i. Alla lyckliga människor på stan, alla gamla kompisar som aldrig hör av sig och hur han ständigt gör bort sig i en mardröm som aldrig tar slut. De enda kärleksrelationer han har är med sina två katter. Man ska helt enkelt inte gå omkring omedicinerad bipolär och gränspsykotisk eller psykotisk plus ha två supertrauman obearbetade, för då blir livet som det blir. Psykoterapin går som bäst på tomgång och för det mesta går det inte alls. Psykoterapeuten blir ursinnigt förbannad och slår näven i bordet. Sverige är ett öppet mentalsjukhus med folk som lallar omkring övertygade om att de är friska och livet är OK. Samhället är en skräck för att hamna utanför gemenskapen, att bli utfryst och hamna i helvetet. Folk gör vad som helst för att passa in och vara accepterade. Klienten vaknar upp till ännu en meningslös ich dysfunktionell dag i augusti 1990. Hans två älskade katter älskar honom i alla fall ovillkorligt. Han försöker formulera en dikt men det är ju något som inte fungerar i hans hjärna.
Han promenerar till Nya konditoriet och sätter sig med en bok av Alice Miller som handlar om destruktiva och skadliga barndomar. Han sitter i en aura av total ensamhet och dricker sitt kaffe tills tanten som jobbar där ger honom en tårtbit full av kärlek och empati. Sommarens friska maskiner ångar på i ett samhälle som bara måste fungera. Man ska inte gå på djupet med sig själv och saker och ting. Man ska bara vara en normal och funktionell kugge i det fantastiska maskineriet som för en framåt till lycka och solsken och en härlig konsumtion.
Klienten är en utpräglad poet, konstnär och filosof, men hur ska han kunna fatta det när självkänslan är under noll? Han kommer aldrig kunna acceptera och anpassa sig till ett sjukt samhälles normer. Inte efter den ett år evighetslånga psykos som han gick igenom
för tre år sedan. Inte efter den uppväxten.
Han promenerar längs Svartån hem till Örnsro
i en känsla av att allting står still och att han inte riktigt existerar. Psykoterapeuten är så positiv och undrar frapperad hur hans klient kan vara så besviken och uppgiven. Samhället är ett öppet mentalsjukhus där människorna lallar omkring övertygade om att allt är OK. Djävulen och hans demoner njuter i fulla drag.