På rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Svårt i vissa fall att säkert kunna avgöra vem som
är patient och vem som är personal.
Övermedicineringen med antipsykotiskt preparat är monumental och förödande. Patienten är känslomässigt avtrubbad och hans verklighetsuppfattning svajar i en identitetslös sorts mycket obeskrivlig och obehaglig surrealism som gör det helt omöjligt för honom att göra sig förstådd och att kunna tillgodogöra sig den lilla vård som regionen har att erbjuda. Avdelningen är ett desperat och uppgivet helvete av män i 20-årsåldern och rummen, maten, toaletterna och själen och psyket är lamslaget av en klaustrofobi och suicidala excesser i hjärnan. Ingen av läkare, skötare och psykologen verkar veta att patienten lider av allvarliga biverkningar av
den antipsykotiska medicinen. Dem tycks tro att han helt enkelt är så där underlig och konstig, att han inte har en aning om vem han är. Som sagt svårt att i vissa fall kunna avgöra vem som är patient och vem som är personal.
Hela högsäkerhetssjukhuset är ett dödsrike fullt av arrogant överlägsenhet, personalens skräck för patienterna, och bara en inhuman atmosfär som spyr av. Precis vem som helst verkar kunna bli anställd som personal.
Den 26-åriga kvinnliga psykologen tycker att hon är ett proffs-proffs och mycket erfaren
och sakkunnig i sin proffesion. Patienten sitter och mumlar förvirrad något oerhört sjuk och rubbad av medicinen. Förnedringen och dehumaniseringen är total. Det är sommar 2018 och patienten lallar omkring i värmen och försöker att verka normal och inte göra bort sig katastrofalt ytterligare en gång. Om ett par månader ska han få flytta till sin hemstad och rättspsyk där efter ett år i helvetet i Växjö.
På hemmaplan fortsätter dock den tunga medicineringen men själva sjukhuset är ett paradis jämfört med infernot i Växjö.
Efter ett avtrubbat år i Örebro med långt framskridna suicidplaner så går det upp ett ljus för patienten att det kanske är den antipsykotiska medicinen som är boven i dramat. Dosen sänks radikalt och han blir sig själv igen. Två förlorade år är passerade. Psykiatriska läkare borde inte få fett betalt för att göra livet till en mardröm för sin patient.