Den indoktrinerade hjärnan

Oh min barmhärtige du ser att jag utvandrat från ondskans rike och total lämnat mitt öde i dina händer. Du får göra med mig det som är bäst för mig. Jag väntar gärna på välbehag och dina lustgårdar i stället för denna djuriska lustar.

Golnesa är framlutad och ihopsjunken på sin janamaz (bönematta). Hon trycker sin panna hårt på sin mohr (bönejord) och hon har sitt radband i sin högerhand medan hon gråtande läser sina böner.

Troende! Hur är det fatt med er? När ni kallas att kämpa för Guds sak klamrar ni er fast vid det jordiska; är ni så intagna av vad denna värld kan erbjuda att ni glömmer evigheten? Detta liv ger er bara torftiga fröjder jämfört med den eviga glädjen…

Om ni inte vill kämpa för Guds sak skall Han straffa er med ett svårt lidande och Han skall sätta andra människor i ert ställe. Ni vållar Honom ingen skada - Han som har allt i Sin makt…

Gud förlåter dig…

Bönerna avlöser varandra i timmar tills hon utmattad somnar på bönemattan.

Hon vaknar mitt på natten av ett knackande på dörren. Någon knackar ganska tyst, någon sort skrapande, på dörren. Hon går försiktigt mot dörren och kollar i dörrögat. Det är mörkt ute. Hon ser inte någon. Hon lyssnar noga och hör svagt tungtandning och tystgråtande röst. Hon bestämmer sig för att öppna. Hon öppnar dörren och utanför står Hayat som bor några lägenheter ifrån henne. Hayat är barfota och har ett tunt linne på sig i den 6 gradiga vårnatten.

• Khale jan; jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Min man kom hem berusad igen mitt på natten. Han började slå mig då jag vägrade att ha sex med honom.

Golnesa tar bara hennes hand och drar henne snällt in i lägenheten och låser dörren.

• Du får tvätta dig här. Här är det några varma kläder. Du får gärna sova i sängen som står i klädkammaren. Jag har inget annat ställe att erbjuda.
• Tusentack Khale jan. Det duger gott och väl så.

En timme senare går Golnesa och öppnar dörren till klädkammaren för att se om grannen Hayat är okej. Hon ser att Hayat har somnat med sitt tunna linne på sig. Golnesa tittar på hennes vackra och långa hår som täcker halva hennes ansikte, ner på ena bröstet. Hon iakttar Hayats vackra ansikte och kropp som ligger där som en liten ängel från ovan. Hon tar ett djupt andetag. Hon tar en filt och försiktigt lägger den ovanpå henne. Hon tänker en stund. Det verkar att hon går in i djupa tankar. Hon går och hämtar sin bönematta, ställer fram den vid sin säng i sovrummet och kastar sig på sin bönematta, kysser sin bönejord som hon fått från Karbala. Hon tar det vackra himmelsblåa radbandet i sin högerhand och med tårar i ögonen ber hon tyst:

Gud och Hans Sändebud tillkännager för alla människor på den Stora vallfärdens dag: Gud avvisar allt samröre med avgudadyrkarna, och Hans Sändebud gör detsamma. Om ni visar ånger är det för ert eget bästa, men drar ni er undan skall ni veta att ni inte kan uppresa er mot Gud. Och låt alla förnekare av sanningen veta att ett plågsamt straff väntar dem…

Deras Herre ger dem det glädjerika budskapet om Sin nåd och Sitt välbehag och om lustgårdar där Guds gåvor aldrig tryter… Gud vägleder sannerligen inte dem som visar trots och olydnad… Gud har kommit till er hjälp i många drabbningar.

• Min gode Gud du ser att jag visar ånger och förrättar bönen. Och i de kommande dagarna kommer jag att skänka på nytt 2 lamm till behövande i min hemstad. Du vet allt och du har hjälpt mig i många drabbningar.

Hon fortsätter att be till morgonljuset. På morgonen förbereder hon sig för att gå till jobbet. På väg till sitt jobb tar hon alltid en sväng till serviceboendet bara ett ögonkast från hennes lägenhet i Tensta. Där bor hennes mor som verkar ha blivit dement. Djupt i sina tankar om Hayat tar hon den korta promenaden på 101 steg i den vackra och tidiga vår-sommaren till serviceboendet.

Golnesa´s lägenhet är känd som inofficiell kvinnojour eller skyddsboende bland skyddsbehövande kvinnor. Många kvinnor, unga och gamla har sökt akutskydd hos henne i de 23 åren hon bott i Ottarallé i Tensta. Trots att hon bor i en etta har hon förberett sin klädkammare med en sängplats som har varit hundratals kvinnors fristad under deras flykt från sina förövare.

På serviceboendet går hon upp till sin mamma. Modern är som vanligt på dåligt humör. Golnesa försöker ta upp henne från sängen och in till toan för att tvätta henne och klä på henne och förbereda henne för frukost. Mamman är på dåligt humör.

• Låt mig vara. Rör inte mig ditt missfoster. Du är äcklig och kommer att brännas i helvete. Du förstörde mitt liv. Du tog mitt land ifrån mig, ifrån oss alla. Du tog mina barn ifrån mig. Du kommer att brännas i helvete.

Golnesa är tyst som alltid medan hennes mor radar upp en rak olika svordomar. Hon gör det som hon ska. Hon byter blöja på henne, tvättar henne i underlivet, sätter på en ny blöja, tvättar hennes ansikte varsamt, tar en blöttvättlapp och tvättar hela hennes kropp, och sätter på henne en ny och ren klänning, medan mor håller på att svära och Golnesa tyst och sorgsen gör det som hon helt frivillig tagit på sig att göra, nämligen att sköta sin mor varje morgon för vilka är personalen tacksam. När Golnesa är på väg ut ur lägenheten för att meddela personalen att mor är redo för frukost hör hon sin mors röst.

• Hämta med dig Mohammad och Mohsen nästa gång du kommer till mig min vackra flicka.

Golnesa vänder sin blick och iakttar sin mor. Hon går sedan fram till henne och tittar henne rakt i ögon.

• Mamma!
• Vem är du? Är du min fru?

 © Samuel E. Rajeus