Rainy stiger in hos Sunny för att vattna hennes krukväxter och titta till läget. Det ser lugnt och fint ut i alla två rummen - trots att jordklotet befinner sig i värsta turbulens. Möblerna håller sig på sina platser och varje träknopp vakar över sin rätta garderob. Tavelramarna framhäver Sunny på de mest sydliga och minst lika nordliga håll. Rainy börjar trumma på diskbänken medan han undrar vad kylskåpet kan tänkas rymma...? Ingenting i lägenheten påminner om krossade syltburkar, brända böcker, bångstyriga elsparkcyklar och annat elände.

Sunny har varit på semester många gånger, och brukar betro olika grannar med sin nyckel. Ingen har lyckats låta bli att snoka i hennes skåp - så varje sommar får tilltittaren bytas ut mot nästa. Nu har turen kommit till Rainy, som inte ens bor i samma hus, men så rakt tvärs emot som man kan komma. De har mötts vid återvinningsstationen flera goda tillfällen, och brukar dela sitt bottenlösa förakt för folk som proppar in pappkartonger i soprummet [ska det vara så satans svårt att skära pappen i hanterbara bitar och släpa sig ut hit med skiten istället?!].

Lamporna sitter lämpligt släckta och ett par tända som Sunny sagt åt dem. Här råder ingen tillstymmelse till feldragna gardiner eller halvsorterad tvätt. Rainy fortsätter att trumma på diskbänken, men öppnar varken kylskåpet eller några spännande lådor. Han skulle gärna vilja bli Sunnys godaste granne. Då måste man hålla sig på mattan - även när man har nycklarnas makt att hitta på vadsomhelst. Toaletten torde dock Rainy få ta sig ett eget ärende till - fastän knappast några blommor behöver vattnas därinne. Nere i badkaret blänker ett besynnerligt fenomen. Det kunde ha varit en gul, supersocial U-båt, men är snarare ensamhetens radioapparat (med inbyggda bläckfiskarmar som rattar kanalerna. Till varje hör en väckarklocka som någon har ställt på 88:88, för bra för att vara sanna).

Mitt i det mardrömska surret anar Rainy i spegeln, hur en valrossmustasch har börjat växa på hans rygg. Skulderbladen vecklar ut en gammal kammarjungfrus ansikte, som svävar ända bort till ytterdörren. Där tävlar paraplyerna om att gissa vilka strålar som må skimra i Sunnys hår då hon kommit hem. Rainy märker att hjärnan har fastnat för djupt mellan några Beatles-album, som uppenbarligen finns här också i Sunnys hyllor. Realismen rinner tillbaks upp i kökskranen, som Rainy tydligen hade vridit på av ren vana, i tron att han var hemma i sin lägenhet. Åter ser rummen lika orörda och elegant främmande ut som när Rainy klev in. Nu återstår blott att låsa om Sunnys personliga frånvaro, vårda nyckeln och invänta deras växande vänskap de kommande veckorna. Rainy låter vykortet ligga kvar på hallgolvet - vågar inte ens kolla om det är sänt av honom själv eller från henne själv.